Nästan ett år senare

*vinkar till publiken* *publikens jubel* *stjärnan är tillbaka*

Det var länge sedan…alldeles för länge sedan.

Jag lämnade er för ett mer privat liv. En relation. En relation som började utan krav och slutade med en lista längre än tomtens önskningar. Det som stod överst hos min pojkvän var en flickvän som inte var hora. En trogen flickvän som man likt en blindhund kan lita på.

Så jag slutade faktiskt jobba efter ett 3 kvarts år. Tro det eller ej. Men så är det…

Att sluta helt och tror jag själv skulle vara helt nöjd var dock ett misstag. Jag saknade både vänner, identifikation och pengarna.

 Så jag gjorde slut på juldagen och tog min resväska hem till mamma. Levde som flykting i veckor innan flyttbilen kunde ta mig till en ny hemadress. Separera är skitjobbigt. Kärlek är skitjobbigt. O den är förbannat slut.

Jag tror mitt tvivel började redan när smågliringarna kom….om  jag var smutsig efter att ha knullat med andra…om att jag minsann ödslade min lilla sexlust på andra så det inte blev något kvar till honom osv ….att varför var jag inte porrvärldens knulldocka- jag hade ju varit eskort?

Fördomarna haglar även i det påstått liberala hemmet. Det är så man vill gråta. Den accepterande mannen blev det hulkande barnet som ilsket river och sliter sitt hår med korkodiltårar på kind när viljan inte bemöts av idel leenden.

Jag ville faktiskt inte sluta helt…jag vet inte om jag kommer vilja. Just nu känner jag mig som en krigsherre inför sitt slagfält som vill utkräva sin bitterljuva hämnd.

 Kom knulla mig…stoppa pengarna i mig….och med kalla ögon betrakta hans sorgsna leende när hans frälsningsförsök blankt går om intet i en svettig och passionerad omfamning i sekinernas tecken. Jag känner mig oövervinnerlig- och förbaskat ensam i mitt beslut.

Det finns andra män…men sannolikheten att deras fall kommer bli hårt är stor. Jag är som jag är. Hur ska jag bli någon jag inte är? Jag vill vara horan. Inte alltid- men ibland.

Vi kan säga att jag är back in business i alla fall…

Med nya privata dates…life goes on and less isn’t more.

Påskfest!

Inom mig bor ett barn—som gärna har på sig färgglada gummistövlar och hoppar i närmaste vattenpöl. Som leker med fingerfärg och kladdar på ett papper- som äter godis till man vill spy….som skuttar fram i sandaler längs trottoaren och med hår som en virvelvind på ända med rosiga kinder betraktar ett glänsande paket. Livet är underbart.

 Jag har fått det största påskägget någonsin….det är så stort att man häpnar- armarna kroknar och ögonen inte kan registrera allt som ligger däri. Jag är bortskämd på det mest underbara sätt.

Idag ska jag bära en prinsessklänning och kort kappa…i vårsolen ska jag skina ikapp med mitt leende. Jag ska träffa släkten och slutas in i familjegemenskapens värme. Jag ska få känna mig oförskämt omtyckt….när vi likt tomten kommer med barnens överdådiga påskpresenter.

Påsk är väl i botten religiöst…men för mig är det familj och lite vårglädje.

Vad är prostitution?

Jag har en tendens att röra mig i vissa mönster när jag befinner mig på nätet. Jag antar att vi alla har våra favoritsidor. Ibland glömmer jag tom bort att jag redan kollat tidigare samma dag, det är som en vana att gå in på sidorna i ett visst mönster:

 www.aftonbladet.se, www.expressen.se, min mail-gästbok-inloggade på msn, eskortforum som SA och Rosa rummet, www.blocket.se och allt fler gånger på senare tid; Isabella i Lunds blogg. Eller som hon är mer bekant i eskortkretsar SQK. En tid så tror jag att många fick andnöd i att följa med i hennes långa inlägg på våra egna forum. En dag blev hon bannad från SA då hon ifrågasatte deras arbete mot trafficking i mer oförtäckta ordalag. Sedan dess har hon flitit och ihärdigt bloggat och bevakat prostitutionsdebatten i Sverige- kanske på alla våra vägnar. På ett beundransvärt vis må sägas. Själv hade jag nog tröttnat efter en halv dag och jag vill ge en eloge till en kvinna som ens orkar bemöta, leta upp och läsa det som skrivs om oss och vilka motioner och artiklar som publiceras angående prostitution.  Jag kan nu själv uppdatera mig så smått om vad som händer- men samtidigt många gånger förfasas över alla tokiga idéer som dessa rabiata sk feminister kommer på… skärpta straff, häxbål och förföljelse.

Hur vore det om prostitutionsmotståndare inriktade sig på en nationell jourtelefon med en mobil och statlig hjälp och serviceorganisation för de prostituerade tjejer som mår dåligt i Sverige? Varför börjar man alltid i fel ände? Det är i 99% storstäderna som får alla kommunala resurser till dessa frågor. I övriga landet räknas väl en bordellrazzia av polisen som kontinuerliga hjälpinsatser. Vad en del människor är sjuka i huvudet.

Prostitution finns i anknytning till varenda fattiga bostadsområde i Sverige, till varje högskola med studenter, till varje krog där man kan hitta det minsta spår av drognyttjande. Klart det finns tjejer som mår dåligt- men de sitter inte och debatterar i media. Såklart. Samtidigt är dessa inte riktiga prostituterade i min mening som sålt sex vid ett fåtal tillfällen för att lösa en ekonomisk svacka- utan tjejer på glid som utnyttjas av män i deras närhet som fattar de är i behov av pengar. Speciellt i krogmiljöer. De har inte av fullt eget val valt att sälja sex utan kännt sig tvingade utifrån ekonomiska begränsningar lämna sin kropp i pant en stund för att lösa sina skulder eller betala hyra och mat. En prostituerad kvinna är för mig en kvinna som på eget bevåg och utan yttre tvång valt en livsstil där hon säljer sex för pengar- och detta kontinuerligt under en längre tid. Att belägga unga tjejer med epitetet hora för att de ett fåtal ggr fått pengar för sex är en mycket stark och smutsig stämpel som är svår att bära. Framförallt svårt att relatera till för tjejerna som ingalunda satt det i system. Kanske den utomstående tycker att det är självbedrägeri….men den vet inte hur laddade ord kan vara för själen. Många av dessa tjejer kan säkerligen hantera sexet de haft OCH pengarna de fick, men inte skuldbördan som läggs på deras axlar. Det är viktigt att inte sortera in människor i fyrkantiga fack som de inte kan påverka själva.

När jag var yngre…så bar jag också den där tunga manteln. Vid mina första prostitutionstillfällen. Den var jävligt tung att bära. Jag är en tjej med hög moral och stort hjärta…klart att självbilden tar stryk när man plötsligt ska identifieras som prostituerad eller hora. Jag tycker det är ord man ska undvika i kontakt med unga tjejer som sålt sex eller andra kvinnor som provat och funnit sig mått dåligt. Det är inte en handling för alla. Det är både tufft och svårt många gånger. Det är inte fullt naturligt sex alla gånger utan självklart krävs det av tjejen som tillhandahåller tjänsten ett visst mått av skådespeleri och stor distans till sig själv, kunden och handlingen. Många klarar inte det likväl som att alla inte klarar att vara otrogna, stå på scen, hålla tal eller att ljuga utan att börja svettas och få ångest. Vi är olika.

Människor som provat på prostitution och funnit att de mår dåligt av att utföra handlingen ska självklart få hjälp att ta sig ur denna formen av sätt att tjäna pengar. Konkreta handlingsprogram där behandlingsprogram vid missbruk, terapi, ekonomiskt stöd, skuldsanering, hjälp att upprätthålla kontakt med familj och eventuella barn samt andra närstående, hjälp med bostad och eventuellt hjälp till nystart på annan ort om så krävs och hjälp med utbildning eller annat vanligt arbete beroende på behov för att sörja för en långsiktig lösning på ekonomiska behov. Varför ska det vara så svårt när vi har ett Sverige byggt av bidrags- Persson himself? Vem missunnar en tjej på glid som mår dåligt över att hon säljer sexuella tjänster från att ha ett anständigt liv?

Vem bryr sig egentligen om om den som mår bra av att tillhandahålla sexuella tjänster gör det i lugn och ro och under ordnade former? Vi bortser här från den inkompetenta lagstiftningen angående registrering av eget företag för prostitutionsutövande i förhållande till vår skattelagstiftning. Regering och riksdag på crack säger jag….

 I Sverige är vi väldigt stolta över våra sociala skyddsnät som ska skydda alla medborgare från att leva i en alltför utsatt situation. Hade dörrarna varit öppna på ett tidigare stadium för de tjejer som mår dåligt hade flertalet sannolikt aldrig ens provat att prostituera sig. Prostitution är inget ensamstående väsen som en drog- det är i många fall en konsekvens av ett samhälle där man kan trilla mellan stolarna och hjälpen att få är för långt borta. Självklart finns det även utövare som från början klarar handlingen galant och även de som genom tillvänjning vant sig- såsom med vilken krävande handling som helst. Men det kommer aldrig att vara ett universalverktyg för unga män och kvinnor att ta till om pengarna av någon anledning tryter. Många kommer må dåligt om det inte upplevs att det finns andra val att göra och hjälp att få. Det är där svenska samhället kan anses ha en viktig stödjande funktion. Likväl som för den som helt slitit ut sin rygg inom vården eller som lider av psykisk sjukdom eller fattigdom i stort.

Prostitution ska inte glorifieras- men kan inte förbjudas då det finns de som klarar det utmärkt och tänder på det- som väljer att leva så för att det framstår som bättre än andra livsstilar. Det är en människas fria val att använda sin kropp till det hantverk den trivs med så länge som det inte skadar andra. Däremot ska det finnas hjälp för den som tvingas in i eller misslett sig själv att tro kunna hantera säljandet av sexuella tjänster.

Mer rutinerade prostituerade avråder i princip alltid nya tjejer från att ge sig in i branschen. Inte för att undvika konkurrans- utan för att det kräver ett huvud och ryggrad av stål. Det ska inte vara en lösning på ett trivialt ekonomiskt problem eller en skuldsituation utan att det finns en dragning till den sexuella handlingen som sådan. En prostituerad måste kunna hitta tändning i att ha sex med en främling, uppskatta intim kontakt och samtal med utomstående, älska att träffa nya människor och vara halv tereaput, vara mycket social och finna tjusning i objektifierande sex och förförelse. Prostituerade blir som kändisar i sin egen värld. Ikoner. Man måste kunna skilja på denna värld och den verkliga som man lever sitt huvudsakliga liv i. Det liv som varar bortom prostitutionen med familjebildning mm. Det kräver en vuxen kvinna.

Uppskattningsvis tror jag 40% som provar har förutsättning att klara ett rimligt förhållningssätt till sin roll som hora. Många har någon slags ihopblandning med sitt privata kärleksliv där de menar att perioder som de säljer sex kan de inte ha en privat relation- något som för mig personligen är ett tecken på viss avsaknad av distans. Visserligen tror jag eskortande kan vara en nästan ren sexuell handling och kick som ersätter ett annat privat kärleksliv för en del tjejer. Jag gillar kicken, men anser inte det är uteslutet att leva ett privat givande sex och kärleksliv parallellt. För mig är det inte otrohet. Jag tillhandahåller en tjänst i utbyte mot pengar. Som vilket arbete som helst även om jag verkligen tycker min hobby är väldigt kul. Det är inte fel att tycka sitt jobb är roligt. Otrohet är något som för mig bygger på känslomässig anknytning till en människa som även denna smått lever i en illusion om att det kan vara mer än bara sex inblandat.

Min partner accepterar det jag gör- men delar inte fullt min syn på otrohet. Med tiden kanske han lär sig förstå fullt ut vad jag menar. När man väljer att ha privat sex med någon annan är det givetvis rent otroget om min partner anser det. Otrohet är där ens partners gräns går. Inget annat. Utomstående kan inte pådyvla en modern människa någon sanning om värdet av en relation.

Jag har idag uttalat ett konsekvent- mitt arbete är inte otrohet. Och delar endast min tillvaro med partner som är beredd att acceptera min syn och leva därefter. Jag är smått villkorslös på denna front även om det kan kosta mig innerliga relationer och andra ömhetsbetygelser som förlovning och äktenskap. För de senare är jag antagligen beredd att byta ut en i övrigt fungerande relation på sikt då dessa flickdrömmar betyder mycket för mig.

Jag kommer inte låta någon man eller annan människa bestämma över mitt liv utöver det jag är villig att kompromissa för husfriden. Någonstans går gränsen för hur mycket man kan förändra en människa. Och min botten är väldigt vid och vidsynt. Jag vägrar låta den stängas in och mina vingar fullt klippas i konformitetens tecken. Jag är inte född att gå i ledband. Jag blir fullkomligt rasande när man försöker göra mig till något jag inte är. Jag anser mig inte vara otrogen på något vis genom mitt arbete. Även om det är partnern som bestämmer vad otrohet är så kan jag inte ha en partner som inte delar mitt synsätt. Kompromissandet går inte så långt i jakten på den konforma lyckan. Jag känner mig värdefull i mitt värv. Kan en partner ersätta detta? Jag tror inte det. Inte ersätta. Kanske erbjuda något annat.

Problematiken med ett förhållande berör inte i verkligheten enbart frågan om otrohetens varande eller själens delande….utan om säkerheten vid utövandet av arbetet. Jag försöker förklara att alla sysselsättningar har en smått omätbar riskbild som byggs upp från vårt inre och yttre händelser. Likväl sker vanliga olyckor i trafiken var dag. Lever gör man nu och idag och man får ta vara på det som finns nu och inte i framtiden. Livet kommer inte tillbaka. Var dag som går är en till historien. Det är vi själva som fyller dem med glädje eller sorg beroende på vårt synsätt.

 Jag blir sorgsen när man särbehandlar mig utifrån mitt eskortande. Jag är inte dysfunktionell. Jag känner lever och älskar precis som andra. Vill ha det alla andra har- och oftast lite till. Jag vill aldrig bli vingklippt och helt tam- men jag har heller ingen önskan om att göra min partner medvetet illa.

En gång trodde jag att jag skulle kunna få alla drömmar uppfyllda- numera tvekar jag var och varannan dag trots ett på det stora hela lyckligt förhållande. Kanske ingen man förmår att ge villkorslöst? Kanske tror jag för mycket om livet…och har för lite verklighetsförankring.

Jag har fortfarande inte bestämt om jag kan kompromissa så på mina drömmar till förmån för någon annans välbefinnande. Jag blev fruktansvärt sårad och slickar i hemlighet på skadan. Hur länge kan jag leva med ihåliga drömmar? Tänk om de aldrig går i uppfyllelse? Varför ska jag leva med sämre band än andra för jag är eskort när jag själv gett mig sådan frihet? Får någon ta drömmarna från mig? Hur viktiga är de för mig?

Älskar man mig då? Det är en kärlek jag inte förstår eller kan tolka.

I vardagen är väl det mesta bra…men utan drömmarna förlorar den rosenskimret.

Lidande som verktyg för skapande

Är det så att en lidande människa som upplever mycket ångest, grubblerier och allmänna svårigheter har lättare att förmedla konstnärligt djup än den som som är lycklig och smått bekymmersfri i jämförelse?

 Jag oroar mig över att min litterära skrivförmåga har förlorat sin skärpa och charm med större sinnesro. Att magin är förstörd. Det som var mystiskt likt trollsländan som svävar över vattnet i solnedgången nu endast är en död mask på ett soldränkt plåttak. Tom och ekande. Lidelselös. Många hävdar att ur smärta föds sann konst. Jag är till stor del beredd att hålla med. Kan man inte plocka fram de starkaste och mest förödande känslorna så blir det svårare att förmedla sitt budskap. Till och med svårt att läsa det ur hjärtat. Var finns berättelserna, var finns kärnan i varelsen?

Jag vill väldigt gärna skriva den där boken jag har funderat på- och jag kan ta mig tid under sommarmånaderna att få ihop ett första utkast. Men kommer det bli läsvärt- går det ens att publicera. Skriver jag för mig eller dig därute? Vad vill man veta och höra till skillnad från vad jag vill berätta? Det är inte lätt att realisera sina drömmar.

 Skulle du köpa min bok?

Idag önskar jag lite att jag såg ut som Angelina Jolie…hon är så vansinnigt snygg och het att världen ligger för hennes fötter. .. Orealistiskt - javisst…men alla har vi små hemliga drömmar som är omöjliga att uppnå…frågan är vilka man kan uppfylla.

När livet går fort

Nu var det längesedan jag skrev. Kanske lite för längesedan för att överhuvudtaget kunna skapa en röd tråd.

 Men jag har det bra- ovanligt bra. Nästan oförskämt bra. Så bra att min tillvaro faktiskt inte kretsar kring tankar på pengar alls i lika hög grad som förr. Det får jag tacka Marty för.

Jag hade inte direkt planerat att bli officiell med min relation till denna kille….men samtidigt så har jag släppt in er alla- kunder som andra i mitt privata liv tidigare. Jag hoppas ni kommer tycka om mig oavsett vilken förhållandestatus jag har och glädja er åt att jag har det bra privat oxå.  Jag tog med Marty på en tillställning i eskortvärlden, men tänkte inte på att det skulle snabbt omskrivas eller basuneras ut i forum som vi alla läser. Jag hade nog tänkt att hålla en mer låg profil. Att den som frågar får veta sanningen och de andra kan leva lite i ovisshet.  Det är mitt privatliv och inte min roll som eskort. Men givetvis påverkar det lite. Jag kan inte hitta på vilka galna upptåg som helst längre. Sk biljobb osv är framöver inte aktuellt och jag ska hålla mig till heltimmesbokningar mm eftersom det är tryggare och oftast bättre kunder.

Säkerhet är en grej som eskorter ofta får ge avkall på i rädsla av att bli upptäckta- utkastade från sina hem mm. Jag har funderat en del….och vore det lagligt och inte så förbaskat komplicerat….visst vore det skönt att göra inkomsten vit även om det är ett betydande bortfall som egenföretagare. Men man skulle iaf inte behöva gömma sig jämt eller formellt vara utan lön osv. Det är fruktansvärt svåra grejer. Inga helt enkla val…..just nu finns det regler om rörelse osv….men ingen vettig instruktion om hur eskorter ska gå tillväga någonstans… Man ska ju inte behöva ha bolag som sysslar med falsk försäljning av massage eller dammsugare för att redovisa sin inkomst. Det är ju vansinnigt. För att kunna arbeta mot en så hög inkomst som det krävs för att kunna taxera för det hela och ändå överleva själv, så måste man ha en lokal och arbeta minst en dag per vecka. Men det där med lokal är ju alltid koppleri. Sannolikt får man inte ens sälja sex från hus som man äger från grunden själv….då är väl själva markupplåtelsen plötsligt illegal? Egentligen får man ju då per uteslutning inte finnas någonstans…vilket är ett drömscenario för den som är mindre nogräknad med hur man behandlar en eskort. För inte så längesedan blev jag upphämtad av en man från Sthlm ´på min bostadsort….rätt långt från huvudstaden ändå….sedan strandar han mig uppe i Sthlm. Jag hade tusan ingen aning om vart jag var…. O då får man banne mig ha is i magen.

Hade man haft en egen hörna av världen att lugnt o sansat ta emot i så skulle man inte utsättas för samma risker. Vore det mer accepterat så skulle man våga tillkalla polis om en kund började bete sig mycket hotfullt eller göra en illa. Nu så får man ringa en kompis efteråt- då man helst inte vill skrämma mamma- och denne får försöka o plocka ihop en så gott denne kan, oftast utan att kunden som begått övertramp fysiskt eller psykiskt får en enda skratch i  fasaden. Tråkig mentalitet.

Till sommaren hoppas jag att jag ska kunna ta emot på eget ställe istället som är mycket tryggare för en eskort. En miljö där man känner till allt som finns i lokalen och alla vägar ur den är helt klart en fördel. Det är ju klart man kan tycka det inte är renhårigt mot hyresvärden som indirekt blir inblandad….men vem ska jag tänka mest på? En juridisk person - som fastighetsbolaget som äger en lägenhet är eller tryggheten i min vardag? Jag kan få lite dåligt samvete…men när jag tänker på arbetsmiljön- baksäten på bilar….skogsdungar…främmande hem odyl…så känns det rimligt att få önska lite mer av tillvaron. Klart man är lite skraj för upptäckt och svartmålning…det är ju verkligen inte kul och kan medföra ett flertal problem…men just nu lever jag såhär tills studierna är klara. Man får göra det bästa av det. Det som är mest sunt och hälsosamt. Kanske jag blivit lite räddare om mitt eget skinn på sistone… Jag vill verkligen inte råka illa ut som i att bli slagen eller någon annan liknande omständighet.

 Kanske kan jag om jag lyckas med eget ställe även få lite lokala kunder som tycker det blir vansinnigt dyrt och odiskret att ta in på hotell i vår lilla stad. Men framförallt lite för krångligt…. Nu så får jag ibland försöka klämma in bokningar som krockar med skola och andra viktiga sociala funktioner för att kunna få ihop till det man behöver på en månad. Kanske det blir lite lättare med eget tak att bestämma när det fungerar att ses.

Någon har frågat mig om jag slutat…men nej jag lyckades bara dra på mig fågelinfluensan *skoja*- nää men en rejäl förkylning som sänkt mig några veckor då jag tagit det väldigt lugnt och valt att inte svara i arbetstelefon. Men jag har verkligen uppskattat alla påringningar som får mig att känna mig efterlängtad tillbaka på “jobbet”. *kram*

 Jag hoppas på en bra vår och önskar er läsare detsamma…

o ja….jag ska försöka skriva lite oftare- tack för smsen!

Att vara sin egen tereaput

Jag har ett flertal ggr under åren sökt hjälp hos vården när minta tankar hotat att växa mig ur huvudet och komsumera min vardag. De är hur somhelst mycket dåliga på att ta hand om horor. Varje kommun borde ha  fasta nyckelpersoner som arbetar under sekretess för personer som arbetar som sexsäljare. En polis, en allmänläkare och gynekolog, en psykolog och en socialassistent. Inte för att diarieföra prostituerade utan för att helt enkelt skapa någon erfarenhet att luta sig mot och inte vara så pinsamt handfallna när ärenden dyker upp.

 Men det var inte exakt detta min blogg skulle handla om idag. Utan om gemenskap, värme och ljus - men framförallt tryggheten i gemenskap och arbetskamrater. Känslan av att bemästra situationer man hamnar eller kommer att hamna i.

Jag har förmånen att idag ha nära vänner som har samma sysselsättning som jag. Jag kan alltid ringa dem. Dygnet runt om så krävs. Jag kan landa på deras tröskel mitt i natten. Jag vet att jag är välkommen. Att de kommer lyssna och stödja vad som än må ha hänt. Ingen annan människa än de som själva säljer kan förstå eller utgöra samma typ av stöd eller känslomässiga bollplank. För ingen annan kan förstå exakt vad man pratar om.

 Nackdelen är man behöver köra flera timmar för att nå dessa nyckelpersoner. Klart det kan vara tufft- men när nöden kräver skiter man i vilket.

Jag tänker på alla de ensamma kvinnor och män som säljer sex och som inte har ett sådant tursamt nätverk ja fått. Inte ensamma i rent fysisk mening..men i själen med sina funderingar som inte går att dela med den vanliga, pojkvännen- familjen och vännerna. För många sexsäljare lever ett dubbelliv. Ett liv där eskortandet och det vanliga inte mötas mer än i själen och i ett svårförklarat telefonsamtal på släktmiddagen. En del klarar det utmärkt..en del känner sig ensamma vars gemenskap enbart består i luftningar av tankar i forum på internet. Jag menar på intet sätt att dessa människor är offer. Jag menar att jag själv fått en högre kvalité och förmåga att hantera inre funderingar sedan jag skapat ett socialt nätverk i branschen med irl vänner. Man kan prata om saker man inte kan prata om med andra. Saker man även vill bespara andra. Saker som psykologen kliar sig bekymrat i pannan om och inte kan ge några vettiga tips. Mer än de som faller in i den gängse normen. Stigmatiseringen.

Jag önskar att vi horor kunde vara vänner. Men så enkelt är det inte. Vi kan möjligtvis komma att respektera varandras olikheter- för lika det är vi inte. Möjligtvis till en del av våra erfarenheter…men tolkningarna av dem är inte densamma. Våra bakgrunder och skäl till eskortande otroligt olika. Men klart att bland många eskorter kan alla hitta en frände. Det är jag övertygad om. Några som kommer att gilla varandra till att viljas träffas ensamma….prata i telefon mm. Denna kontakt är oerhört värdefull när det inte fins några samhällsmekanismer eller fackförbund som skyddar oss.

Jag måste själv skapa förutsättningarna för mitt själsliv att må bra. Jag måste själv tillgodose min trygghet när jag är ute på uppdrag. I grund och botten kan jag bara lita på mig själv, men jag kan få stöd på vägen av andra.

 Jag vill i vår anordna en weekend för sexsäljare. En övernattning-alternativt två. En dags självförsvar och en dag samtal. Om vår syn på lagstiftningen- hur den påverkar oss- är vi eniga eller djupt splittrade?..hur vi kan samarbeta för att skydda varandra innan vi möter de värsta kunderna? Vad kan vi göra för varandra när vi mött kunder som gjort oss illa? Vi passar så lagom in på kvinnojourerna. Det vet jag redan. I verkligheten finns vi inte. Vi passar inte in. Men vad kan vi göra för oss själva? Hur ser vi på konkurransen mellan oss? Prissättning? Det är svåra frågor….men under ytan ligger de där… Hur ska man lösa konflikter? Många bråk kan gå offentliga… Vad händer när vi vet en stammis går till en annan? Sådana frågeställningar är naturligtvis svåra….o kanske inte aktuellt för en första träff…..men jag tror det är värdefullt att prata om både rivalitet och vänskap. Om vanligt liv. Hur man får allt att funka.

 Är det några av er tjejer som vill följa med?

Horrecensioner

Hmm…en utveckling av ett inlägg på ett forum…

 Dessa är både bra och dåliga. För kunderna är de allt som oftast bra. Även om en persons åsikt om en annan människa naturligtvis inte kan förutbestämma hur ett möte mellan två andra människor kommer att upplevas. Däremot om många recensioner pekar åt exakt samma håll har man ju en trend som säkert kommer stämma för fler…Som en eskort som kallar sig Nina i Malmöregionen fått hemska recensioner där en man som hotat kunder med skiftnyckel mm varit aktuellt utan att kunden fått sex för pengarna. Rent bedrägeri under hot om våld. Det är fan inte rätt. Men svårare är recensioner angående om eskorten suger bra, knullar skönt, är trevlig, intelligent….osv. Kanske platsen hon tar emot på. Klart det finns ett värde av dessa recensioner för en kundgrupp. Man vet mer om  vad man kan förvänta sig.

Positiva recensioner är roliga att få. När man kan känna att man levererat något bra som blivit uppskattat. De är ju självfallet ofta även bra reklam. En del menar att även dåliga recensioner är bra reklam, då man syns och hörs mer.

Många tjejer motsätter sig recensioner och skvaller av allt slag om deras person och tjänster. Vad som erbjudits en kund kanske inte erbjuds andra och varje förhållande mellan kund och eskort är unikt och ska förbli diskret och hemligt. Jag förstår det resonemanget i vårt ljusskygga sverige…men även för att eskortande är en sådan- privat tjänst. Ja för mig är det iaf så…inte bara runkande o knullande som någon form av maskin under ett visst antal minuter. Utan människomöten.

I danmark är det mycket vanligt med recensioner av tjejerna som jobbar på klinikerna. Arbetssättet är väl en aning annorlunda då de jobbar specifika pass med i princip kölappsystem om jag förstått rätt. Jag vet inte om det går att jämföra hundra procent med det jag själv anser mig ge. Kanske. Det sitter en hel del i betraktelsesättet från kunden. Söker kunden töm och glöm- är kanske recensioner av knull o sugengagemanget mycket väsentligt. Jag tycker det är osmakligt. För detaljerat och privat. Som en industri. Som teater eller dylikt….inte människomöten.

 För den som söker mer är väl recensioner också bra…ger en bild av förmågan till att upprätthålla konversation, stil och klass osv osv… Men personligen kan jag tycka att negativa omdömen är jobbiga att få..och kanske nästan olämpliga av rent privata skäl. Jag förstår en kund kanske vill veta exakt hur jag utför vissa tjänster, mitt humör 24 h om dygnet osv osv…. Det är dyrt att anlita mina tjänster osv….så jag förstår hur man som man kan tänka.

Jag ser dock kanske inte eskortandet jag utför som att sälja skor. Jag ger så himla mkt av mig själv. Min förhoppningsvis totala uppmärksamhet- hela min tankevärld under tiden vi ses…o inte bara det..utan delar även av med mig av min nakna hud…kropp….mest privata delar av mig själv- som jag faktiskt finner högst sådana…jag delar dem i förtroende. Gemenskap och ömsesidig vårdnad under en akt. Jag försöker att ge allt jag kan under den tid vi har ihop.

Ett negativt omdöme- från en kund jag inte kan härleda till ett visst mötestillfälle i en forummiljö- tär en del på mitt självförtroende som eskort. Att jag inte levererar tillräckligt. Ibland vet man att man inte är hundra på topp…hur man än gör. Man kan ha något allvarligt i sinnet själv- eller så har kunden svåröverkomliga drag som förhindrar en samstämmig förening. Jag VILL så fruktansvärt gärna vara bra för dem jag träffar. Klart jag kan bli lite ledsen. Oftast kan man inte riktigt förstå vad man gjort fel- var det en dålig dag för mig, brist på personkemi eller rent ut sagt att jag borde skärpa till mig överlag?

Det är personligt för mig…hur mkt privatliv jag än må ha…så är ändå eskortandet mig in på skinnet på många sätt och vis. Betalt dejtande- no strings attached. Men fortfarande inte utan känsla…

Vem vill höra man är en kass dejt- vare sig i sängen eller utanför? Eller ska det ingå i arbetskvalifikationerna för en eskortrörelse i Sverige? För vår lagtext ser det ju på detta kliniska vis.

 Vilken sjuk värld man lever i.

Prostitutionsdebatten

…är lite tjatig.

Ja ibland kan jag faktiskt känna så. Ett fenomen ska vändas ut och in på ungefär samma sätt som sex överhuvudtaget i dagens samhälle. Som kvinnans kön exploateras i media exploateras många gånger prostitutionen. Människor frossar i fakta elle fiction om prostituerade. Förfasar sig. Som matadorerna i tjuren Ferdinand. Som storögda barn när Tomten kommer. Som pyromanen vid sin eld är sjukligt fascinerad. Det känns som någon försöker analysera mitt underliv. Inte bara mitt liv som fenomen. Våra liv som kollektiv.

 Vart tog mystiken vägen? Den hemlighetsfulla dis av rök kring något annorlunda? Den glorifierade filmens värld? Nåja. Verkligheten ser inte exakt så ut- om vi inte skapar den så utanför fantasins värld.

Jag har kollegor som upprepat söker mitt intresse i den offentliga debatten. Att jag ska uttala mig. Synas. Tala för horornas existens och liv. Jag finns och andas ändå. Jag förgörs inte av varandet. Det onda kommer i blodet som folk spiller i sin nyfikenhet, kamp för vad de tror är frigörelse. Att sticka ut näsan är otacksamt. Se Roshina i Göteborg. Jag angående den intern kallade insiderkryssning. Pallar man med att vara offentlig måltavla? Jag håller mig undan. Avstår just nu. Jag ska skriva min bok. Ta ledigt tre veckor….finna en stuga eller plats i avskildhet med en laptop. Berätta min historia- vad jag vill säga- på mitt sätt. Men att slåss som en sjöfarare på löpsedlarnas och debattsidornas kant. Nej.

Jag vill inte vara Sveriges nya rikshora. Roshina kan få bära kronan ensam. Hur medial man än må vara. Ordets gåva eller ej. Folk är som vargar. Många gånger onda och oförstående. Kritiserande jägare. Sökandes blod att stänka över väggarna när de festar på sitt billiga vin och ser ner på omgivningen från sin skeva barstol. Eller tron. Det är desamma. Mina tankar är inte speciellt höga.

Liksom hororna kan vara skenheliga i sin lycka kan samhället vara oförstående inför den som finns. Det som fungerar. Maktens pekpinne kan inte förändra realismen med sina upplagda ideal.

Ibland undrar jag hur man ska orka….orkar. Vem kan stå pall för miljoners mentala tryck? Att folk orkar engagera sig. Visste de var jag bodde skulle de stå utanför dörren med skyltar. “Rädda horan” Samtidigt skulle jag bli vräkt och få straffas för mina synder. En sjuk och sann ironi. Häxjakt i kyrkans namn- i en modern tappning.

Om jag är tyst kanske jag inte finns…då kanske musen kan slippa att bli ihjältrampad.

 Om livet vore helt perfekt vore jag inte här från början. Det är en illsuionistisk myt som upprätthålls. Livet är inte perfekt. Det finns ingen utopi. Det är därför vi alla vandrar i hjulet. Dödsskuggans dal som är alternativet förefaller inte mer lockande när man älskar livet i sin brokiga skrud. Att älska och hata är tätt förknippat med passion som nyckel. Nån sa….varats oändliga lidande. Låt det sjunka in. Idealism, perfektion- finns ej. Om inte det gråa är utopin.

Det går inte att vinna ett krig med en blomma. Ett hjärta med vädjande. Man kan inte slåss med drakar mer än i fantasin.

 Att folk anser sig vara så förmer förundrar mig. Det de kan avvara är medlidande eller förakt. De ser inte spindelns nät. Den komplexitet vari levandet kan bli. Jag har inte styrka att slåss med fantasi och drömmar.

Jag vill vara lycklig med vänner, fungerande skolliv, eskortande och pojkvän. Är det så hemskt? Kriga får stå bi.. egoistisk - javisst?

Bad girl is back…did u miss me?

Hej där på er alla trogna läsare som hittar tillbaks till min galna värld. Välkomna åter.

Som ni säkert sett så tog jag en paus. En ganska lång en på en och en halv månad. Det kanske behövs ibland för att ladda batterier och få nya perspektiv. Kanske för att helt enkelt göra andra saker än att blotta hjärtat här för er i tid och otid. Få vara lite mer privat.

 Jag har fått alla möjliga försök att locka mig tillbaka- mail, sms mm. Tack så väldigt mycket. Det har värmt även om jag sällan gett mig i kast med att besvara dem.

 En el har spekulerat i om jag slutat arbeta. Naturligtvis är inte så fallet. Jag finns precis som vanligt tillgänglig på arbetstelefonen- för det mesta och arbetar på - om än kanske int elika mycket den senaste tiden i offentlighetens ljus. Men januari brukar vara en hyfsat kass månad för eskorter. Folk är lite blasé på att spendera pengar efter alla julhelger och håller kanske en aning extra i plånboken. Som tur är har det iaf inte drabbat mig speciellt hårt. I’ll be fine.

Det största problemet är nog faktiskt inte att det är lite småsnåla tider utan att tjejernas annonsiter krånglar. secretaryacademy.net som är den största ingångsportalen till eskorter i sverige har strul med sina gratistjänster och nästan de enda som annonserar just nu är tjejer från andra länder som befinner sig i sverige för att sälja sex för dyrare pengar än hemma. Secretaryacademy har en forumdel som har varit lite instabil några dygn men som vanligtvis rymmer både höga och låga diskussioner kring prostitution och annat. Där har jag iaf varit aktiv senaste månaden. Ni läsare är givetvis mycket välkomna att komma och delta i diskussionerna. Alla typer av människor är välkomna som håller sig till de regler som finns för forumdelen.

Även eskorts.se verkar lite labil just för ögonblicket…men jag hoppas den hoppar upp igen senare i veckan. Onecenterforumen har nu legat nere sedan årsskiftet och det enda som för ögonblicket tycks fungera är adultforumen. Det är ju tur för oss tjejer. Själv har jag föröskt göra min egen hemsida mer stabil genom att öka på min bandbredd så att sidan inte blir onåbar typ 4-5 sista dagarna varje månad pga för stor trafikmängd. Helt galet. Den ökar faktiskt varje månad trots att informationen där inte uppdateras mer än om vart jag åker…och senast före jul med några nya bilder. Där finns iaf numera ett röstmeddelande i mp3 format på ingångssidan som jag tycker är ett lite ballt grepp. Lite mer personligt. O det enda jag direkt kan konkurrera med är min personlighet. För nej jag är ingen fotomodell. Ser inte så oäven ut, men givetvis finns det snyggare tjejer i unga åldrar i branschen. Jag får hoppas att man ändå med hjärta o hjärna kan hålla sig konkurrenskraftig de närmaste åren. För nej jag har inte för avsikt att sluta i det närmaste. Inte alls.

Semestern till thailand var underbar. Vilket folk och vilken natur. Otroligt. Det finns självklart mkt att berätta kring denna helt outstanding upplevelse. Nyårsfirandet med inhemska folket på en strandpromenad…gåvorna jag fick påväg mot flygplatsen av mina nya vänner. Mitt eget nyårsfirande med bästa vänner från Sverige som jag mötte en kort stund före tolvslaget och som räddade kvällen. Badandet i havet. FantasSea…tigerungen i mitt knä..alla matupplevelser. Dofterna, ljudet…nattlivet, ladyboys! Ja huvudet gick runt. Värmen var oväntat skön och jag trivdes förvånansvärt bra. Jag tror det väckte en resnerv i mig.

Sedan har min relation till Marty fördjupats under den här tiden. Det är kanske den största händelsen. Det är märkligt hur både Ez , Blackman och Erik kommit att höra av sig nu när jag är upptagen. Jag  vandrade i gråzonen men har bestämt mig för att ge Marty en chans. Ez påstår tom att han är kär och inte kan förstå hur jag kan vända ryggen till honom nu. Klart det svider lite, men jag har verkligen svårt att tro på att hans känslor existerar och är äkta. Det som kunde ha blivit århundradets kärlekshistoria med Ez som jag var så otroligt kär i blev nog mest en grå pannkaka. Hur gick det till? Tilliten finns inte där helt enkelt. Hur bygger man åter sådant som krossats?

O nej himlen är inte helt molnfri med Marty- men jag är överlag lyckligare och mer harmonisk än jag varit på länge. Kanske man vågar tro på det goda ändå? Marty är på ett sätt inte alls min typ….men jag försöker att överbygga dessa inskränkta mentala bilder man samlat på sig. Jag hoppas jag kommer lyckas. För en gångs skull känns det som att det är okej att planera veckoslut o semester framåt i tiden med någon som uppskattar det. Det är en fantastisk känsla. Att vara genuint omtyckt. En känsla jag unnar alla att få uppleva. Det är smått overkligt. Kanske tror jag inte ens riktigt på det. Det enda jag önskar därtill är att jag kunde få vara exakt så galet kär som jag har en tendens att kunna bli. Riktigt så är det ju inte. Kan det bero på att han inte är en skitstövel? Är det svårare att falla hårt för de snälla killarna? O det är en sådan ironi. För Marty själv brukar vara en hal jävel när det kommer till brudar- hålla sig undan bäst han kan. Men nu är tydligen allt förändrat. Han kan inte tänka sig att han skulle kunna tycka om mig mindre för något- o jag bara väntar på att han en dag ska säga att känslan gått över. Så otroligt svårt o lita på det som är bra. Kanske även svårt och öppna mig då jag är rädd att bli sårad igen. Som vanligt.

Det hela tål att fundera på. Talar Ez sanning känns det ju sådär att ha krossat hans hjärta…verkligen….men jag kanske bör hålla i minnet även mitt varit krossat.

Det bästa just nu i mitt liv är att det inte finns några stora konfliktsituationer. Skolan är okej-jobbet är okej- Marty okej- vänner okej och föräldrar okej….i vanliga fall är det smått katastrof o försöka trycka in alltihop….jag är rädd att jag kommer sakna mer destruktivt kaos som jag är expert på att leva. Kan jag vara den goda flickvännen? Jag som har rumlat om som satan ett par år- kan jag vara monogam med mindre än att jag är blint kär? Jag är rädd att komma att göra Marty besviken på mig eftersom jag inte har så mkt spärrar när det kommer till det fysiska.. Det är mest en grej. Galen är jag. Jag hoppas det löser sig. De svåraste fällorna är självklart de älskare jag haft senast i höstas och som fortfarande hyser ömsesidig attraktion. O jag avskyr när de säger de saknar mig och vill ha mig. Klart man blir aningen frestad när ens högsta önskan en gång var att bli sedd av dessa personer. Gör det mig ond? Som onda dockan? Jag har det skitbra. En underbar kille som tycker om mig otroligt mkt. Kan det inte bara vara nog? Jag försöker få det att vara nog…

men händelser kan få bubblan att spricka…som när Marty nu söp sig smått redlös och jag tappar respekten för en stund..känner mig obekväm och pinsamt utsatt….då blir jag tveksam igen….Är det vad jag vill ha? Nej inte på det sättet. Det måste verkligen vara så bra det bara kan för att jag ska vilja spela spelet. Är det fel på mig då? Jag vill ju ha det bästa. Av alla världar.

Vi får jobba på det mer helt enkelt. Jag vill få det att fungera för det känns som han är det bästa som hänt mig på mkt mkt länge…egentligen. Genuint snäll, inte ett uns av förberåelser mm…

Jag fyller år på torsdag….jag har ingen direkt lust att fira. Undrar varför. Jag har lite åldersnojja har jag kommit på. Vill inte bli äldre i förhållande till allt jag inte åstadkommit och ett steg närmare döden.  Ibland har jag nästan som dödsångest. Tänk om jag dör och inte får uppleva mer av livet? Då får jag nästan panik. Känner andra så också ibland? Att man är som en kassett som spelas och en dag tar bandet bara slut om det inte gått sönder innan av en ödets grymma nyck. Jag älskar helt enkelt livet.

Jag funderar på om jag ska unna mig att köpa ett wii i födelsedagspresent. Det är faktiskt ingen som frågat mig vad jag önskar mig. Det är också ett mått på att jag börjar bli gammal. Ingen som bryr sig direkt…inte jag själv heller på sätt och vis för jag känner mig så krävande om jag ber om uppmärksamhet. Även om jag kan älska att sola mig i den så känns det så egoistiskt att vilja ha något. Egentligen kanske jag inte riktigt har råd med ett wii. Det är räkningar för en halv månad. Men ändå. Det är säkert riktigt roligt. Just nu kommer jag inte heller på något annat som jag vill ha…nåja…förutom den där bärbara datorn jag suktat efter i tid och evighet. Den börjar kännas som en dröm.

Är det fult o vilja ha saker? Kärlek och prylar?

Xmas time..

Julen närmar sig med stormsteg…likväl planet som går till varmare breddgrader. 2a advent har passerat på ett mystiskt vis och i veckan infaller lucia- som nog blir en ryckning på axeln denna gång om jag inte får ihop mitt gamla kollektivs julmiddag denna kväll. Det vore mysigt, men formellt har jag tenta dagen efter, illa tajmat….men well pluggandet till den är långt från vad det borde vara…så det är nog inget att hänga upp sig speciellt på. Jag är lite för absorberad av att få ihop resten av tillvaron. Alla inlämningsuppgifter på skolan, en massa uppskjutna julinköp, julkort, julfirande med familj o släkt innan jag åker…med vänner…med skolkamrater…ja det är en helt vansinnig snurr. Svårt o hinna lösa allt..känns som jag börjar lida av alzheimers… *ler snett* Eller hur det nu stavas. Dessutom försöker jag naturligtvis arbeta som alla andra som inte vill svälta i januari när kontona är tömda på klappar, fester och andra roligheter. Ska idag upp til sthlm en sväng o den 18e ner till gbg. Det är skönt att det är en del gamla bekantskaper jag ska möta, inte fullt lika uppstressande när man ändå har mycket omkring sig. Dessutom får man chans att önska några av de bästa en riktigt god jul.

Mina kunder är som sagt goda vanliga människor…våra möten är ett utbyte av mina tjänster mot deras pengar. Inte mkt mer än så. Möjligtvis i vissa fall ett visst mått av vänskap. Klart man vill de ska ha det bra. Liksom jag hoppas de alltid har mitt bästa för ögonen.

Mmm….fast det som uppehåller mina tankar mest är Erik…. jag känner mig ashemsk när Marty är gullig mot mig och tankarna bara springer över till Erik hela tiden…i värsta fall blicken mot datorn, klockan eller telefonen. Oh my. Erik messade lite med mig igår…jag vet inte vad det betyder…men som de flesta kvinnor är jag expert på att sönderanalysera saker…som killar generellt sett inte har menat ett piss med. Synd att könena är så olika ibland….vissa grava kommunikationsproblem ger det ju onekligen upphov till. Ja han hade iaf läst min blogg….så då har han ju sett jag köpt en julklapp- greit lite pinsamt- man kanske borde sluta skriva, men njaee….nu har jag hållit på så länge och alla vet så mycket så varför stänga dörren mot omvärlden nu? Det finns inte precis något privat och hemligt som jag inte bör dela. Tråkigt nog. Erik påpekade btw att han inte skaffat mig någon julklapp. *grins* As it would matter… Jag är nog inte längre sån…klart om man i åratal ger saker till sin partner o den personen aldrig presterar tillbaka kan ju sådan besvikelse krypa fram…men numera…för en ny bekantskap? Nej….jag har nog härdat mig på den där fronten rätt rejält. Det är ingen idé att önska saker som inte kommer gå i uppfyllelse…de materiella behoven eller önskningarna får jag lösa själv vartefter- och jag klarar mig egentligen rätt bra. Om jag lever mitt liv som jag gör vill säga. Om jag vill ha något av Erik…är det att han håller om mig- sånt som det inte finns en prislapp på. Jag måste vara lite galen….det är ju bara en vanlig man.

Det jag skrev i brevet som Erik funderade över…var en allsköns blandning…en intressant godbit kanske är den lilla avundsjuka som tynger mig när jag ser honom med andra som får dela hans värme, glädje och personlighet. Inte minst hans personliga sfär. Svartsjuka njaee…kanske om det var en tjej som jag inte visste var en nära vän o tillsammans med hans kompis som den där kvällen. För Erik rör inte sina vänners tjejer. Så enkelt är det. Så hur söt hon än var så är inte svartsjuka rätt ord. Men klart jag funderar på när jag ser honom med någon annan…vad kommer jag känna då? För klart det kommer hända…det finns typ 3 okej uteställen här i stan…o vi brukar ofta frekventera samma… Det ger mig lite ångest…innan det hänt. Sånt är ju livet..hårt. *grins* Men ändå. Om jag blir ledsen för saker han säger till mig eller när han vänder mig ryggen…så grovhångel med en liten blondin? Whohooo now we are talking.. *ler snett* Man får ju ha humor ändå. Jag förösker mata mig själv med sådana bilder ibland så jag får lite luft kvar under vingarna när det händer. Realist javisst.

Jag hoppas iaf jag slipper se det före jul…tycker min halva månad borta från Sverige är en pärs ändå i det avseendet. Egentligen spelar det ingen roll…för vi ses ju inte ändå-man kan hoppas på en glimt på krogen o känna sig som en stalker när personen går förbi o ögonen inte kan lämna honom. Visst framstår man som en psykopat. *greit* Men hjärtat rusar iväg..kroppen beter sig som den fått jättestora fötter och rörelseschema ultrarapid med en hiss från new yorks skyskrapor i magen. I svåra fall mår man dessutom illa. *skratt* I’m so fucked haha—jaja…you get the point. Men det går över…förr eller senare. Tillsvidare plågar mig tanken lite på alla glada söta julfester som pojken kommer bevissta… alla frestelser…alla damer som åhhh…dig har jag inte sett på evigheter! O det är ju en fullkomligt ologiskt tanke det gör någon skillnad huruvida jag är i sverige eller inte. Så korkad man är. Det bara känns så himla långt bort….thailand. En plutt på kartan borta i ingenmansland… Långt bort i glömbortistan. Vem minns mig när jag sitter där med farsan o syrran?

Okej där var jag onödigt negativ…det ska ju bli jättekul.. *grins* ‘Course… Ångest. Dessutom är jag nog lite flygrädd ska erkännas så det börjar göra sig påminnt nu…snart bara en vecka kvar. Dessutom älskar jag svenska julen…o den åker jag fett från kan man säga. Men när jag besökt vikinglines julbord kanske jag gråter av lycka av att slippa se den överkokta svenska julmaten… *flina*

Nej snart dags o plocka fram mina nerver av stål o packa ihop det jag behöver för de tour sthlm. För visst krävs det nerver o göra det jag gör. Idag har jag två längre bokningar o sen en kort. Längre bokningar är oftast bäst. Man hinner få nån form av kontakt med motparten och få hela situationen en aning mer naturlig. Man är ju ingen robot även om man varken är kär i eller älskar kunderna man träffar.. Det är strictly business under ordnade former. Jag tycker att jag ibland känner mig mer värdefull när män vill träffa mig i jobbet än privat. Lite knasigt..men killen då är beredd o betala 2500 kr per timma för min tid, middag, drinkar, sällskap eller sex….o killen privat…ja han kanske i värsta fall sitter o plågar sig på stolen han sitter på vid min sida. Är inte det lite ironi? Allt för att det maybe…är känslor inblandade. Alltså borde man kunna jämföra en privat dejt motsvarande cirka 10 000 kr per timma i insatspris.. *lol* För det verkar ju vara mycket jobbigare för pojkarna… Att eventuellt behöva ge av sitt hjärta o tid.

Ajja…så visst saknar jag Erik…men jag försöker verkligen skära ner på att höra av mig så han inte blir galen på mig. Lagom är alltid bäst. Under tiden funderar jag lite på hur jag ska förhålla mig till Marty…enklast är väl att inte ta några förhastade beslut. Jorden går inte under i morgon o han ser inte olycklig ut att få vara i närheten av mig- jag får känna mig omtyckt. Då är ju nästan allt bra…men bara nästan. Fel person just nu. Något sex är det inte iaf…och det känns bra. Jag vet vem jag vill ha. Det är ju för en gångs skull positivt. Det är alltid svårare att säga definitivt vem man INTE vill ha.

Jag förstår inte varför inte de jag vill ha vill ha mig….jag är ju perfekt?  *ironi*

Jaja…vad är väl en bal på slottet… *sucka*