Prostitutionsdebatten

Hoppa till kommentarer

…är lite tjatig.

Ja ibland kan jag faktiskt känna så. Ett fenomen ska vändas ut och in på ungefär samma sätt som sex överhuvudtaget i dagens samhälle. Som kvinnans kön exploateras i media exploateras många gånger prostitutionen. Människor frossar i fakta elle fiction om prostituerade. Förfasar sig. Som matadorerna i tjuren Ferdinand. Som storögda barn när Tomten kommer. Som pyromanen vid sin eld är sjukligt fascinerad. Det känns som någon försöker analysera mitt underliv. Inte bara mitt liv som fenomen. Våra liv som kollektiv.

 Vart tog mystiken vägen? Den hemlighetsfulla dis av rök kring något annorlunda? Den glorifierade filmens värld? Nåja. Verkligheten ser inte exakt så ut- om vi inte skapar den så utanför fantasins värld.

Jag har kollegor som upprepat söker mitt intresse i den offentliga debatten. Att jag ska uttala mig. Synas. Tala för horornas existens och liv. Jag finns och andas ändå. Jag förgörs inte av varandet. Det onda kommer i blodet som folk spiller i sin nyfikenhet, kamp för vad de tror är frigörelse. Att sticka ut näsan är otacksamt. Se Roshina i Göteborg. Jag angående den intern kallade insiderkryssning. Pallar man med att vara offentlig måltavla? Jag håller mig undan. Avstår just nu. Jag ska skriva min bok. Ta ledigt tre veckor….finna en stuga eller plats i avskildhet med en laptop. Berätta min historia- vad jag vill säga- på mitt sätt. Men att slåss som en sjöfarare på löpsedlarnas och debattsidornas kant. Nej.

Jag vill inte vara Sveriges nya rikshora. Roshina kan få bära kronan ensam. Hur medial man än må vara. Ordets gåva eller ej. Folk är som vargar. Många gånger onda och oförstående. Kritiserande jägare. Sökandes blod att stänka över väggarna när de festar på sitt billiga vin och ser ner på omgivningen från sin skeva barstol. Eller tron. Det är desamma. Mina tankar är inte speciellt höga.

Liksom hororna kan vara skenheliga i sin lycka kan samhället vara oförstående inför den som finns. Det som fungerar. Maktens pekpinne kan inte förändra realismen med sina upplagda ideal.

Ibland undrar jag hur man ska orka….orkar. Vem kan stå pall för miljoners mentala tryck? Att folk orkar engagera sig. Visste de var jag bodde skulle de stå utanför dörren med skyltar. ”Rädda horan” Samtidigt skulle jag bli vräkt och få straffas för mina synder. En sjuk och sann ironi. Häxjakt i kyrkans namn- i en modern tappning.

Om jag är tyst kanske jag inte finns…då kanske musen kan slippa att bli ihjältrampad.

 Om livet vore helt perfekt vore jag inte här från början. Det är en illsuionistisk myt som upprätthålls. Livet är inte perfekt. Det finns ingen utopi. Det är därför vi alla vandrar i hjulet. Dödsskuggans dal som är alternativet förefaller inte mer lockande när man älskar livet i sin brokiga skrud. Att älska och hata är tätt förknippat med passion som nyckel. Nån sa….varats oändliga lidande. Låt det sjunka in. Idealism, perfektion- finns ej. Om inte det gråa är utopin.

Det går inte att vinna ett krig med en blomma. Ett hjärta med vädjande. Man kan inte slåss med drakar mer än i fantasin.

 Att folk anser sig vara så förmer förundrar mig. Det de kan avvara är medlidande eller förakt. De ser inte spindelns nät. Den komplexitet vari levandet kan bli. Jag har inte styrka att slåss med fantasi och drömmar.

Jag vill vara lycklig med vänner, fungerande skolliv, eskortande och pojkvän. Är det så hemskt? Kriga får stå bi.. egoistisk – javisst?

8 kommentarer

Under debatt