Om man kunde bestämma över hjärtat

Det vore allt något, så att hjärtat längtade och trängtade efter personer som faktiskt är lika intresserade av mig som jag av dem.

Marty och jag träffas nu var o varannan dag. Han är väldigt trevlig, men jag börjar känna mig som en lurmur. Igår var det dags o förtydliga det han redan visste, trodde jag…att jag fortfarande bryr mig för mkt om Erik för o hoppa i säng med honom. Att jag skulle känna mig billig då som inleder en ny kontakt…innan jag vet var hjärtat står. Jag klarar ju inte av det. Det syns han blev jävligt besviken, dessutom hade han glömt- då han var full när jag sa det- jag dejtade en annan kille. Fan så komplicerat. En mycket mer underbar kille får man nog leta efter när det kommer till omtanke osv. Han är typen som utan något besvär svänger förbi med bilen- hämtar o lämnar- fast jag själv kan ta mitt eget skrälle och pallra mig över. Han har förberett middag, handlat ALLT han tror jag kan tycka är gott…. *nästan pinsamt*  frukt, chips, godis, glögg, stora hjärtan till pepparkakor och lussebröd… Han är väldigt osjälvisk- hjälper till utan minsta tvekan om man ska göra något…som när jag skulle påta ihop den dumma granen där toppen och underdelen omöjligt ville passa ihop. Han vek tom ut grenar…. det säger för mig ganska mycket. En man som hjälper spontant till med sådant där som inte är deras eget problem är i sanning en bra man. En sådan man vill ha i sin familj en dag. Inte en sådan svår jävel som aldrig orkar lyfta på rumpan eller vill något. Marty sätter standarden högt på tiden man är ihop. Så är det bara. Enda problemet är att jag funderar och längtar fortfarande efter Eriks kyssar och kan inte glömma det vi hade. Inte exakt just nu iaf.

Dessutom har jag träffat Ez….. igen. Som är sansad och gullig igen. Vill ses…och inte låta drömmarna gå i krasch utan växa och bli vackra igen. Med honom och mig i. Kära nån. Han säger sånt som han saknat mig…men just nu kan inte mitt hjärta ta till mig riktigt vad han säger- jag har ju blivit rätt illa behandlad tidigare…så jag känner mig misstänksam. Drömmannen jag kände han var både som person o rent fysiskt är naggad i kanterna rätt rejält och behöver en hel del förnissa och omvårdnad för att glänsa igen.

 Andy och Danny hör av sig men är så långsamma i sitt handlingsmönster- så jag är tveksam på vart det kommer landa där. Antagligen i inget alls- jag kan inte sitta o vänta på de ska komma på o skynda sig lite- att alla kakor inte är lediga för evigt. Black man….ja han hör av sig men jag vågar inte hundra träffa honom. Känner mig alltid fysiskt attraherad av honom och han är snäll- men har svårt o se hur vårt liv skulle bli ihop. Inte som jag drömmer om att leva.

Just nu skrämmer mig tanken på en relation helt plötsligt lite. Jag antar det är så Erik känner när jag är så på som ungefär Marty är. Ironiskt. Jag inser att det kan vara en svår kamp att vinna. Svårt underdog. Jag gjorde tom något så överilat som att köpa Erik en julklapp i veckan. Why kan man fråga sig? Jag har ju inte ens något umgänge längre…o sist jag pratade med honom så blev han typ sur och ville sova…ok jag blev arg för att han loggade ut på mig utan o säga hejdå när vi pratade..o då kände jag mig sedan så pinsam och idiotiskt berörd jag skrev ett mail där jag skrev jag skulle försöka låta bli och höra av mig- som han helt i sin stil inte svarat på. Klart man blir ledsen. Jag blir ledsen nu när jag skriver det tom. Det gör ont. Så jävla ont. Jag grät mig till sömns…och det var inte första kvällen. Vad är det för fel på mig? Varför gjorde han så starkt intryck? Kanske jag fick intrycket av två svagt tilltufsade själar…och när vi var ensamma var det magi. När jag tänker så vill jag typ skjuta mig själv i huvudet. Jag är en sån idiot. Dessutom levde jag helt ensam i den känslan får man anta. Jag ångrar djupt att det sista han såg av mig utan kläder var den fula gördeln jag bär efter operationen….det är typ svårt för självkänslan. Jag kan int elåta bli att tänka på det även om det är fånigt. Stoltheten fick sig en törn av min tillit…jag kunde inte drömma om att det skulle vara sista gången vi delade varandras famn. Jag borde ha insett han är som alla andra killar. Lite kul i sängen är bra o sen skiter man i det… Det är svårt o tro det var något annat med facit i hand hur fina ord han än sa om att det vore mysigt med flickvän osv…

Usch jag borde knappt skriva om det för det gör mig ledsen. Jag agerar helt irrationellt… O när jag påminde Marty om mina känslor är han så jävla ridderlig han sa han inte vill förstöra något mellan Erik o mig genom att klampa in o göra mig förvirrad… Hemskt nog fick jag ju vara ärlig och säga att Erik nog faktiskt inte alls bryr sig eller vill ha mig, så det spelar ingen roll… ska jag sitta o vänta på han får en blixt i huvudet och ändrar sig? Det gör han ju aldrig…det är bara fåfänga drömmar. Jag har ett skrivet brev tom som jag aldrig postat honom…det är nog ett av de bästa beslut jag tagit…att låta bli.. För han blir bara mer stressad….det bästa jag kan göra är att radera honom ur alla sätt o kontakta honom….hör han av sig nån gång blir jag glad…men inte plåga mig själv med att han är en knapptryckning bort..hans röst.. Han har ju slutat höra av sig, vilket def. är ett mått på intresse.

Jag har haft apmycket att göra i skolan på sistone…känner mig trött, ledsen-fått ställa in en jobbtur till jönköping pga för mkt skola och att allt helt enkelt inte klaffar. Idag så skrapade jag upp hela bilsidan i min tanspriddhet. Tur den är gammal…men jag orkade inte ens titta så noga på skadan. Den försvinner ju inte ändå. Sorgsenhet kan anfalla mig. Jag har ont i magen. Jag vet inte vad jag vill. Vad är lycka o hur får jag den? Ska jag ta den hand som räcks ut mot mig och slå bort alla andra? Men visst måste jag vänta tills jag vet det är den rätta handen? Är jag så hemsk då? Jag fortsätter iaf och träffa Marty…fast jag är lite osäker…jag önskar Erik hade gett mig samma chans…men…fan….saksamma. Jag borde sluta fundera på om och kanske…o vara mer praktisk och se vad jag har i handen. Att spana mot natthimlen är bara romantiska fantasier. Det har ju inte funkat på åratal…så kanske man borde vara mer jordnära… som många andra. Ta den som vill ha mig. Men jag tycker jag är orättvis då…och måste vänta tills mitt hjärta är med också- annars blir allt falskt. O sån är jag inte.

Snart är det visst jul….snön har redan fallit inom mig.

Alla dessa pojkar…

Ja kära nån…det är som en form av tåg….där den ena vill ha den andre som vill ha någon annan osv… helt galet…

 I ett tidigare inlägg skrev jag om the black man down… detta är ju en kille som jag kontinuerligt har kontakt med. Eller ja…han ringer mig…och klagar på hur otillgänglig jag är… Han är i sanning väldigt gullig mot mig och storsint. Som i lördags stötte vi ihop på krogen…och jag vet jag typ halvt ignorerar honom…bara för jag inte vill trassla till saker nu när jag egentligen vill veta vad Erik vill…vilket han egentligen redan sagt- ingenting. En sabla röra. Den här svarta killen ser iaf oförskämt bra ut…och att han lämnar pamela anderson kopian ögonblickligen på krogen när jag går förbi och- får man säga så? – fjäskar för mig betyder bara en sak- han är åtminstone ganska uppriktig med att han gillar mig. O det har han stått fast vid i åtminstone två månader tror jag. Inte så illa pinkat. Det är bara synd att jag är så kall. Jag kan tycka att han är snygg- skitsnäll….men det där extra finns inte där just nu…det som gör att jag vill satsa på honom. Jag känner mig som en skit. Senast idag ringde han…jag är ond…. ”jag har inte tid just nu- kanske nån annan dag..osv osv…” Jag känner mig som ett bad ass….vilket jag kanske är…

Men men…det är inte enda kakan i kakburken. Jag dejtade en kille uppifrån Stockholm för någon månad sen- kanske lite mer nere i Jönköping. Inget speciellt mest hängde lite på det hotell vi bägge bodde på för tillfället. Ibland är världen liten… Vi kan kalla honom Andy…. För någon vecka sen ringde han och bad så mycket om ursäkt han inte fått ihop tillvaron till o höra av sig tidigare och ville hemskt gärna komma ner till hemorten jag bor på….beredd att lägga sig på hotell och bjuda ut mig på middag med helkväll…. O denna killen är i sanning en arbetsnarkoman….så jag blev en aning förvånad. Är han sjuk? Nåja… satan arbetsvillig o genererar flis…sämre kan man få. Sen så blev jag ju inte blixtkär sist vi sågs…men känner man inte varandra så är det svårt o bli förälskad också… han är värd en juste chans iaf.. Om än en sann 08, med allt vad det innebär. Han verkar dessutom förhållandevis egal för tillfället kring mitt arbete iaf…vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag hängde ju med Hotchili o hennes ragg i lördags hem till raggets polare….som visade sig vara en sjukt rolig och trevlig prick. En sanslöst trevlig kille faktiskt. Kanske inte vid första anblicken vad jag skulle säga är mitt utseendeideal….men han verkar jordnära, ärlig, öppen och omtänksam. Han har bjudit ut mig imorgon på middag trots att jag skrämde honom med min sysselsättning- as usual. Det ska bli roligt….för jag minns inte när jag hade en middagsdate privat senast.. Well….nu var jag ful för Devito o jag åt ju middag sist… Jises… Men detta är på hemmaplan… på hemorten… int ei någon flashig storstad. En kille som vill ta mig med ut härhemma…det är nästan värt lite mer på något bisarrt vis än den fina restaurangen i sthlm och att flasha runt på caféer och bio kring stureplan i sthlm. Det livet har sin tjusning med och jag gör ju besök där ibland…men jag kan likväl längta efter att ha det där här hemma…få gå till den lokala krogen med någon som är uppriktigt trevlig. Före dess var väl förra gången med Blondie…..typ i augusti?  Nåja träffen med Marty, raggets polare imorrn hoppas jag blir trevlig och kan förmå mig att skjuta Erik som inte vill ha mig lite åt sidan. Det är ju meningslöst och självsårande att hänga kring en kille som dissat av en…man får ju betrakta det som Eriks förlust. *host* Eller nått….klart jag är ledsen. Men det hjälps ju inte.

Devito är ju lite rolig med…har börjat höra av sig igen efter en utlandssemester som han drog iväg på utan förvarning. Han är den typen som hittar han bruden han vill ha…så kommer han försörja henne så att hon kan göra vad fan hon vill. Ungefär. Han är inte mer än en vanlig knegare egentligen…men det ligger i hans kultur att hans kvinna inte ska behöva fundera över pengar på det viset. Men jag är fortfarande sur på honom för hans blunder med o inte säga till innan han drog. Det var ju nog med att det var fel kille som dök upp på daten….osv som tidigare beskrivet. Men han var gullig efter operationen när jag skulle åka hem. Han bjöd på lunch och var mkt omtänksam fats jag såg ut som något katten släpat in..

 Så visst är det egentligen många män i mitt liv….på ett sätt….men alla bor inte i mitt hjärta. Varför kan inte någon ta MIG med storm? Allt är sådär lite halvmesigt. Blahaha blahaha…hur spännande är det? Men men….med åren lär man känna alla dessa män…några kommer några går, en del består…så visst är det inte omöjligt att min man finns i skaran. Frågan är bara vem?

Lite slagsida..

Usch känner mig lite ur form. Svårt o veta varför. Luften har gått lite ur mig men jag försöker att hålla masken. Kanske beror det på migränen jag hade igår…att jag absolut inte är förtjust i tanken på att jag ska gå iväg o ta bort stygnen idag…eller Erik. Känner mig meningslös…ja ni vet sådär tom och ihålig…ja eller kanske beror det på mailet..till en privat sådan…där en man påtalar för mig han vet vem jag är och hur lätt han fick reda på det. Ja man får väl ett sånt mail någon gång i kvartalet. Alltid lika olustigt. För förutom dem som faktiskt säger de sökt fram vem jag är så finns det naturligtvis tiofalt fler som aldrig säger de gjorde det….men ändå vet. Ibland undrar jag vad informationen ska vara bra för. Det är väl bäst om man bara låter allting vara separerat och bra? Man får verkligen betala för varje litet misstag man gör. Oförsiktiga ord i ett forum sent på kvällen…framförallt straffar det sig så fort jag använder mitt telefonnummer i fel sammanhang.. eller hänvisar till varför jag kallar mig det jag gör osv…många bäckar små blir snart en hel å för den vetgirige. Jag förstår inte varför jag är så intressant…jag är en vanlig tjej som går i skolan och som knullar för pengar ibland…mer än så är det inte. Jag är ingen instutition….kändis….osv…

Jag vaknade kallsvettig…drömt en mardröm. Jag blir så irriterad på mig själv när Erik smyger sig in även i tankarna när jag sover. Nu drömde jag att jag aldrig skulle få träffa honom mer…förklaringen till detta var visserligen inte samma som i verklighetens bistra värld…men usch…jag hoppas att det inte är en sanndröm. Han har haft samma irriterande meddelande på sin msn i tre dygn nu. Att han längtar så tills på fredag. Vad han ska göra denna dag har han vägrat tala om för mig med motivet att det är bäst att jag inte får veta det… En gång sa jag visserligen att jag helst inte vill han pratar om andra kvinnor…men när han då tiger som muren om något så mår man sant dåligt. Man får en massa tankar om vem det kan vara han ska göra något med….osv osv…det är ju ingen ände på det. Svartsjuka kallas det ja. Det är fan tur det är final på den där idolhistorien på fredag….så jag slipper tänka en stund på exakt vad han gör just nu med någon annan…  Blää. Jag vill absolut inte det ska bli fredag. Så ljög jag för honom.

 Jag och hotchili hamnade i en diskussion angående om det finns killar som ser ut som ett bad ass o som ändå är snälla…som man kan ha som pojkvänner. För så är det ju att de som ser lite farliga ut typ alltid är mer sexiga än mammas pojke…. O visst vill man ha en sexig pojkvän… Så när jag frågade Erik om detta undrade han i vilken kategori han själv hamnade… Ja fiskeri på gång – o jag ville inte ge honom tillfredställelsen i nått han redan vet. Han vet jag är som en fisk på torra land när jag ser honom. Paralyserad. Trögtänkt. Förbaskat attraherad…fumlig…förlägen….rodnande… ja herregud. Jag är precis så fånig som man inte vill vara. *skratt*  Så jag sa att han är som boy next door- odå sa han att jaha så jag ser typ ut som mammas pojke då… O det vill ju inte killar såklart…de flesta vill nog vara lite farligt sexiga… Men det är han. Jag har nog aldrig dejtat en kille med så många piercingar eller ett sådant…eh spännande förflutet av smått tvivelaktigt slag. Men han har ett sådant gott hjärta…och gör allt för sin familj. Så ja han har det där lite av ett bad ass….speciellt när man tar hänsyn till brudfaktorn och hur hans ex ser ut haha…men sen är han världens gulligaste kille med mysvänner och välordnat jobb. Ja svårt o veta exakt var man har honom förstås….han blir dessutom svårare med tiden- mer raljant… Det skrämmer mig lite.

Är det att han vill skydda sig själv, för att jag är honom likgiltig….eller för att det finns så mkt annan skit i hans huvud som surrar runt? Hade jag haft ett trollspö som kunde förmå mig att fängsla hans själ vid min skulle jag utan tvekan svepa det omkring oss utan att fundera över konsekvenserna. Den vansinniga lust och attraktion som finns mellan oss i sängen har jag nog inte stött på tidigare i den formen som får hjärtat att vibrera och allt omkring att bli suddigt. Som kan få mig att vilja stanna kvar..hos denna personen. O jag har ändå mött många män… Och klart man ska vara realistisk. Gamla upplevelser har en tendens att mattas av o glömmas…så är det ju så det är ingen rättvis jämförelse… Men jag vet om den sista jag älskade med i livet var Erik- så skulle jag inte ångra mig. För det är en form av fulländning. Och det känns inte bara som sex hur mkt det än kanske är så. Tyvärr får sådan perfektion annat att framstå som grått och meningslöst. Det är svårt att nöja sig med sämre. svårt att glömma.

För mig är älskogen med en potentiell partner väldigt viktig. Upplevelsen ska helst överskugga allt annat jag gör. Det är sjukt höga krav. Klart att förälskelse eller kärlek bidrar till denna känsla.  Men det är klart jobbigt att lägga sitt hjärta på ett silverfat o vänta och se om han ska plocka upp det eller välta ner det i gruset och smutsen på marken. Men jag är alltid av den åsikten att man måste ge helhjärtat för att vinna. Satsar man halvdåligt och oengagerat på saker och ting så blir det inge bra.. Jag ogillar dock mig själv för att jag kan känna svartsjuka..det är inte en värdig eller fin känsla. Speciellt inte som en eventuell partner till mig måste brottas med känslan mitt jobb kan ge. Att jag då själv funderar över vilka fagra ord som ska lämna hans läppar till förmån för någon annan, hans händer smeka någon annans hud och hår…någon annan lyssna på hans andetag i mörkret när det är dags att sova…någon annan njuta av hans energi i sängen…hans hjärta slå hårt för en annan kvinna som kommer vara minst lika lycklig som mig i samma situation. Det skrämmer mig. Jag försöker resonera rationellt. Att jag klart vill att han ska vara lycklig om jag tycker om honom med minsta äkthet. Att missunna en person att gå dit hans hjärta leder honom är helt vansinnigt…bara för att jag själv vill ha det där. Honom.

Jag vet inte riktigt vad jag begär. Jag vet jag tycker att hans känslor för någon annan är mest plågsamt…. men det är väl inte roligt o tänka på att han skulle dela sin kropp med en annan kvinna heller. Jag kan ju som jag sagt tidigare kanske logiskt förstå ett eventuellt ekonomiskt motiv…men roligt vette fan om det är. Mök. Jag har dock alltid föröskt övertyga mig själv att det handlar om hur bra relation man har mellan varandra…om man har heta underbara nätte rihop och en mass akärlek och ömhet omkring så spelar inte det faktum att den ena har sex för pengar med andra ibland någon roll. Jag tror ju fortfarande det…men det är verkligen väldigt svårt att upnå om inte den andra är beredd att satsa som jag på att få det att fungera.

Vilka funderingar man har…

Inatt får jag sova utan min korsett för första gången…det är  väl jättebra….jag önskar dock att jag hade haft någon att dela det med. Hud mot hud. Men det är bara en löjlig tanke…en fåfäng sådan i en värld och tid som inte ser ut så.

Yrkesrollen

Säg att den genomsnittlige personen är jävligt bra på sitt jobb. O jag på mitt. Jag har år av erfarenhet för just det jag ska utföra. Den bild jag ska skapa, den roll jag ska spela. Så det blir något man iaf behärskar något man vet hur det fungerar och är skapligt trygg med. Sedan tycker alla andra det är skit…men det är en annan femma. Men de har heller  inte sett insidan av vattenglaset. Livet och all sysselsättning, handlingar är precis vad man gör dem till. Outhärdliga…skapliga eller underbara. Det är våra mentala bilder som styr hur vi upplever dem. Ibland tänker man kanske att vanliga jag  inte är en bråkdel så spännande som patricia och det är inte så att folk snubblar över sina egna fötter för att få umgås och vara med min privata person*lol*. Således kan man lära sig att tycka om rollen, livet som Patricia. Det är en form av kändisskap. Man blir omtyckt för alla de goda sidor man har eller uppvisar. Förtjänt eller oförtjänt. Patricia blir en del av tillvaron- en del av mig såklart. För det är ju jag…jag kan inte framhålla något som inte finns. Det knepiga är ju att patricia… i form av vampen fresterskan och förföraren, den sprituella konversatören…finns i mig oxå…och var ska hon få plats i mitt vanliga liv när patricia ska dö? När jag ska gå vidare från eskortandet in i ett helt ordinärt liv som alla andra har med gubbe, villa, vovve och volvo? Var får den delen av mig plats? Finns det utrymme i ett vanligt äktenskap för att få vara vamp….? Därmed inte sagt man behöver andra män….men gentemot sin egen man- får man leka med honom? Kan jag få införliva den delen av min personlighet i mitt vanliga svenssonliv på något vis? Finns inte risken man saknar det annars? Saknar känslan…av makt..galenskap och…den oförställda lusten. Känslan av att känna sig vansinnigt åtrådd och efterlängtad. Genuint uppskattad. Bara genom varandet. Jag behöver inte prestera utanför det. Mitt leende nu och min seende och utforskande blick räcker. Jag är fullkomlig i mitt arbete. Centrum för stunden. Får jag känna mig så speciell som vanliga jag också? Så efterlängtad?  Jag vill ju det ska vara så…men för det mesta får jag mest känslan av att jag duger. Men att duga är inte universums medelpunkt vilket jag vill vara för min man. Jag vill att världen ska rotera kring oss när vi är tillsammans. Tiden ska stanna och det bara ska vara vi… två mot omvärlden. En stund. Det är eskort men under falska känslor. I mitt privata vill jag naturligtvis ha den äkta känslan med…i universums resa.

OM jag fck känna mig så unik som privatperson som jag gör som Patricia…skulle jag nog inte sakna mitt arbete när det är dags att sluta. Men ska jag förvandlas till en simpel gråsten som alla går förbi- så kommer jag sloka och dö inom kort. Min kvinnlighet förtvina. Att bara existera är inte nog. Jag måste få leva oxå. Leva som bäst.

Sårad…

Pengakåt-hora…och dessutom en slampig hora. Vilken jävla ironi.  Det var de två epitet som HIM skrev..more or less…de som jag blev ledsen över inatt.

Min kärlek till pengar anser jag inte konsumerar hela mitt omdöme. Mitt spenderande är aldrig över mina tillgångar. Kåt o kåt på pengar… jag köper inte mer än vad medelsvensken gör på sin vanliga lön. Många tjänar ändå 14-16 ut rent- säg byggbranschen och kanske lyckas dra in en och en annan svart krona på att sälja runt saker på blocket och plocka mellanskillnaden eller ta ett svartjobb hos grannen som själv inte vet hur man installerar om sin dator. Det ENDA som jag anser vara ren lyxkonsumtion är min operation. Men visst i övrigt unnar jag mig et tliv som motsvarar vad de flesta andra normala svenskar gör och köper. Ett liv som okej inte stämmer överens med mostvarande andra studenter. Rent tekniskt är jag inne på mitt 5e studieår. Hur många år ska man leva som student då? Okej jag har inte lyckats ta examen, har bytt utbildning mm….men ändå? Hur många år orkar man kämpa på en form av existensminimum? Är jag en sådan hemsk person om jag inte tycker det är kul? Jag anser mig att ha kommit upp i en ålder där jag förtjänar att ha det lite bättre än nudlar och begagnad kurslitteratur- och att försöka jaga en mascara som medföljer veckotidningen. Kanske många har det så. Jag har haft det så. Jag kan se närstående ha det så idag….men vill jag sitta i samma båt? Nej. Är jag pengakåt då? För att jag inte är beredd att leva som socialbidragtagare, arbetslösa, ensamma mamman, ensamma pensionären och studenten utan backup från sin familj? De som har det allra sämst och jävligast? Är jag hemsk att jag känner mig olycklig då? När man hela tiden ska skämmas inför andra att man inte har råd att ge ett bidrag till folks födelsedagspresenter, inte kan följa med på den semester som pappa bjuder på flygbiljett och hotell över jul? En vanlig student kan inte jaga ihop fickpengar på runt 10 000 för mat och aktiviteter under en sådan semester. Jag har tidigare sagt att det extrajobb med 80 kr i timman jag hade under min förra studietid höll på att ta knäcken på mig ihop med studierna. Är man en så förbaskat hemsk människa om man inte klarar mer än 100% sysselsättning? Jag känner mig föga som stålmannen.

Att jag skulle vara en slampa tycker jag är taskigt. Jag tycker om sex och bejakar de känslorna när jag får möjlighet med killar jag fattar tycke för privat. Och de är bra mycket färre än förr. Numera så ägnar jag mig mycket sällan åt rena one night stands…. Jag har mer känslor i kroppen än vad vissa andra kan uppbåda under en hel livstid. Alla de killar jag privat tar i säng numera känner jag något speciellt för. Att jag mycket väl skulle kunna inleda en relation med personen om känslorna är ömsesidiga. Om man låter dem utvecklas. Är det slampigt? Jag betraktar kanske inte sex som det privatas högborg….i den mening att det är det yttersta beviset på att man älskar någon- det är bara ett sätt att visa det. Bland andra. Ibland är det bara en skön njutning. Inget mer. Är det så jävla fel? Men numera vill jag sällan ha det så, men visst kan jag unna mig det ibland. Slampa o slampa. Jag vet när jag vill ha någon. O det är bara en i taget som jag verkligen vill ha. Finns det fler i bilden så är det andra saker som gör de kvarstår….som att man uppskattar dem som personer, eller har dem kvar i brist på respons från den man verkligen vill ha. Skönt för egot…och kanske för att man tror att om känslorna dör för den man verkligen vill ha kanske de kan växa för nån av de andra som figurerar i utkanten av livet. Tyvärr verkar det sällan som människor tycker om varandra samtidigt.

Ta Erik som exempel. Han är mycket nöjd med sitt singelliv. I början av vår bekantskap pratade han mest om hur man får ihop en seriös relation…det var några veckor sedan. Nu pratar han mest om frihetens sötma. *ler snett* Kan det måntro ha med mitt intresse att göra? *lol* Jo jag har nog lätt, kanske alltför lätt, att känna kärkänslor. Att livet känns bättre tillsammans med en viss person… Per erfarenhet vet jag att tillslut dör de. Ibland snabbt andra ggr…långsamt…efter långa månader av suktande och obesvarade inviter. Men jag har inte något emot att umgås kravlöst med den jag är intresserad av…så länge jag får umgås alls…. Jag behöver inte fagra löften…även om det vore roligt för självkänslan att känna sig omtyckt. Jag umgås hellre med någon jag uppriktigt tycker om- än att vara ensam eller nöja mig med second best. Jag ger hellre om och om igen utan att få tillbaka några löften…så länge jag kan få en kram, vänskap och en varm famn ibland. Kanske är jag knäpp. Men man kan ändå inte äga människor. Bara för att man blivit tillsammans som det så fint heter med någon betyder det inte han inte kommer skita i eller lämna mig imorgon. Det finns ändå inga garantier. Om tiden utvisar man trivs bättre ihop med en person än någon annan så löser sig det runt omkring av sig självt, vill jag hoppas på. Det är det som är problemet med Erik. Jag blir så glad- upprymd varje gång vi pratar. Det ger mig så mkt- svårt o sätta fingret på vad. Jag blir glad. Okej man kan bli ledsen för vad som kommer ur hans mun ibland…men på det hela blir jag glad bara av att höra hans röst- veta han tänkt på mig en sekund när han slog numret tex. Men mest bara för att känna närvaron. Sagan om Erik verkar från hans sida ta slut någonstans här…där han inte vill svara på om vi kommer ses igen alls….eller ens  uttalar det är önskvärt…ihop med att han vill vara singel. O när han döljer vad jag tror det är någon form av dejtande eller umgänge med ett ex på fredag som han längtar så mkt till. Jag är typ fucked. Ungefär…men alltid glädjer det någon. Tex Xena krigarprinsessan. Kanske även hans vänner som typ alla vet vad jag jobbar med…med chans att döma mig fritt utan att jag får vara med och påverka. Jag har ju inte direkt fått en chans att lära känna dem. Priset för bekantskapen med Erik kanske blev högt. Säg ett tiotal ytterligare personer som bara sådär lite hipp som happ fått reda på vad jag jobbar med och har chans att på ett synnerligen otrevligt sätt försvåra mitt liv om de känner för det. Man ska inte vara rädd kanske…men lite blir man juh. Jag känner ju inte hans vänner…kanske inte ens honom så bra. Igår vågade jag inte ens hälsa på hans killkompisar på krogen. Fast jag egentligen ville…för jag gillar Erik…och vill gärna lära känna dem han älskar. Naturligtvis vill jag även att de ska få en liten chans att gilla mig lite iaf. Som den anonyma bild av horan man är just nu, är det det enda jag är för dem. Det känns sorgligt. Att sådana som vet om mitt yrke inte ens får chansen att lära känna privatpersonen bakom den där rollen. Mig som jag är…mest hela tiden. Men flera har nog hittat hit…via min hemsida och läser detta. Ni ska iaf veta jag beklagar så himla rörigt det blev….men jag står för att jag gärna vill vara ärlig o renhårig mot Erik. Mer kan jag inte göra i exakt den situation jag befinner mig i just nu. Jag kan inte bara ändra vem jag är.

HIM har rätt i att priset för att bli avvisad med tiden blir högt. Hur många gånger orkar man börja om? Fle rän vad man tror antagligen. Människan är en sinnrik konstruktion. Jag vill tro att har jag tagit igenom mig allt annat piss i livet så ska inte lite kärlekstrubbel knäcka mig i första taget….andra…osv… Man landar på fötterna även om det tar lite tid. Man får slicka såren. En dag kommer det ett liv där jag inte lever såhär. Kanske blir jag lättare att tycka om då…när man slipper som man att spela mot okända demoner…. för att vara min älskare. Jag tycker bara killar är så falska när de kan dela min säng men inte mitt hjärta…. Lite dubbelmoral…eller är jag frestande som synden? *lol* NJaee…det vill jag knappast tro. INGEN av de jag det senaste året gått i säng med privat har varit ovetande om mitt yrkesval när den stunden kommit. Kanske är jag lika naiv som för 4-5 år sedan när jag trodde jag blev mer omtyckt om jag lät män jag tycker om dela min bädd….att det var ett sätt att visa känslor. Jag kanske bara tror jag blivit smartare nu. Men i praktiken kanske jag beter mig exakt likadant. De brudar som leker lurmurar och kåtar upp killar till vansinne utan o släppa till på 3 månader o med en ring på fingret typ verkar det alltid gå bättre för. Är inte de en form av slampor i så fall….också…men på ett annat vis?

Jag ska underhålla er kort med ett practical joke jag utspelade på krogen igår. Hotchili var omsvärmad av sitt ex och en ny dejt….som alternerade bredvid hennes sida om och om igen. Eftersom ingen av dem kommer till sak tänkte jag spä på scenariot. Sagt och gjort. Jag köper en ros till Hotchili, som jag vet hon uppskattar väldigt mkt. Placerar den i hennes hand när ingen av dem ser o förbjöd henne säga var den kommer ifrån….o sen tog det hus i helvete… Vilket tjat om en blomma! Från en annan man! Hejudamej….det var ganska kul att se hur killar kan bli så uppjagade av offentliga ömhetsbetygelser från vad de tror är sin konkurrent. Frågan är bara varför de själva inte var först med att briljera, när det sedan blev så fruktansvärt viktigt? Det bästa jag gjorde igår var att skälla ut exet till Hotchili…då blev han snäll mot henne för första gången på månader- när jag sagt honom han var ett svin. Märklig värld.

Jag kan även tipsa den hungrige om Keldas thaisoppa, strimla och stek i kryddor kycklingfilé och rör i innan servering. Mumsigt.

Bah…..jag saknar Erik. Det går väl över nån gång. OM jag skjuter bevikelsen framför mig lite till genom att lura mig själv slipper jag bli ledsen nu- då kommer det sen…men det var ju det där med o lura sig själv om att han någonsin kommer på bättre tankar. Det är ju ett hopplöst projekt dömt o misslyckas.

Jag försökte jobba en sväng igår. En rysare som gjorde ont…och jag konstaterade att Erik måste vara en underbart ömsint älskare ändå…för jag kände mig aldrig så rädd med honom som jag gjorde igår….för att operationsområdet skulle göra ont. Det gjorde det ju iof också och min kropp var dysfunktionell. Enda trösten i all skit är att kunden tyckte jag var underbar och ville träffa mig igen. Helst redan nästa dag med en glimt i ögat… Min personlighet och karisma verkar det ju iaf inte vara fel på… man får vara glad för det lilla. På krogen avvisade jag min killkompis polare som varit på fest hos hotchili o mig tidigare. Han är apsnygg….men jag tänkte mest på att jag verkligen inte vill göra Erik besviken på mig…vad fan det nu är värt. Killen kom med en massa dravel om hur fin jag var och att han verkligen inte kan förstå hur jag ville förändra mig som var så fin med operationen jag gjorde. Så onödigt… Jag sa att han var full o att han fått en knäpp i huvet typ. Tjipp tjipp.. men antagligen var Erik minst lika plakat kvällen jag träffade honom. Det sjuka är att jag kan inte glömma de kyssarna…som var så självklara…kändes så himla rätt i tid, rum och själen. Hur kan de oxå vara så förbannat fel? Jag är ju jämt nykter…jag känner skillnad på om min jord gungar under fötterna eller ej. Det jobbiga är bara att hans inte rockar alls…. Jag hånglar överlag väldigt sällan offentligt…o känner mig mkt sällan bekväm med det… denna person vill jag ta ner mitt på stan och kyssa andan ur inför hela världen.. Mök….skjut mig…snälla.. någon? Jag blir fan inte ens glad när gamla kontakter hör av sig längre….jaha typ…än sen? Devito från sthlm hör av sig…snubben från dokusåpan….o den svarta killen som jag dejtar är ursöt mot mig… Herregud. Vad är det för fel på mig. Man får hoppas det går över. Jag backar undan från alla försök till kyssar eller mer avancerad kontakt med andra män privat. Jag vill inte ha det…jag vill ha Erik. Enda problemet är att han känner han klarar sig utan mig.

Greit…jag har ganska mkt oflyt…men en del skulle säga jag har det jävligt bra…frågan är vad som är sant.

Lite trött…

Att det ska vara svårt att vakna dessa dagar. Tröttheten smyger sig snabbt på när jag minst anar det och slår snabbt till om jag väl finner vila. Sedan är det nästan omöjligt att komma upp.. kroppen vill bara sova mer. Men man kanske inte ska förvänta sig bättre när man opererat sig över en kanske 10% av kroppsytan. Det är ju ändå hela magen upp till under brösten som de bråkat med.  Känner mig överlag omotiverad och nedslagen …men jag vet det beror på operationen och att jag inte KAN jobba. Jag får alltid ångest när pengar enbart flödar ut och inte en endaste krona in. Men vem får inte det? I detta fallet står man ju självklart utan det normala sociala skyddsnätet och det är något jag kalkylerat med….men ändå känns det klart lite ångestskapande efter som det är lite oklart när jag verkligen kan jobba. Sedan är det inte så självklart jobben kommer där man vill ha dem. Mkt vanligt med förfrågningar från sthlm, gbg, västerås, jönköping och örebro…när jag inte befinner mig där. Jag förösker vara trevlig i telefon oså och be folk återkomma…men det känns alltid tvivelaktigt de ringer igen om man tackar nej, om än på goda skäl, första gången de ringer. Jag tycker alltid det är bättre att svara än att stänga av telefonen. Någon form av kundservice.

Idag hade jag värsta gråtattacken på fm och ringde mamma. Tillvaron kändes väl i överkant pissig. Jag är hemskt trött på gördeln som jag ska ha dygnet runt tom onsdag…o sedan på dagarna fram till avfärden till thailand precis före jul. Haft smärtor i bröstet som man kan tydligen sannolikt relatera till besvär i matstrupen pga smärtstillande och antibiotika. På inrådan av kirurgen skulle jag då sluta tvärt med alla mediciner…men då börjar ju kroppen värka kännbart igen. Det sliter ju enormt på humöret….och glädjen med hela projektet. Men visst ser jag skillnad nu i spegeln….bulan på magen är inte alls lika stor…och ”hänger” inte alls lika mkt som innan…det är ju en annan mage även om det är svårt o ta till sig det just nu. Kanske självbilden av hur det alltid har varit fortfarande är för stark och man bara väntar på att den ska hoppa ut som gubben i lådan igen när man minst anar det? Som ett bisarrt skämt. Som någon sa….det sitter i själen. Kroppsuppfattning är något man har i huvudet och det tar lite tid att ställa om.

Relationen till Erik vet jag inte hur det går med riktigt….fått veta nu att han inte gillar att dejta utan gärna vill att saker faller sig naturligt…typ att man springer på varandra får jag anta…. Det enda naturliga stället det sker är på krogen…vilket är en överlag sanslöst dålig miljö att lära känna varandra i. Sprit, tusen vänner, ja för o inte tala om Xena-krigarprinsessan kanske….jag längtar inte direkt efter rond 2…vilken jag antar kommer sooner or later. Okej vi pratar i telefon….msn osv….men det är inte samma sak som o ses. Men jag vet att jag är för otålig…och hör av mig för mkt. Det bästa vore om jag inte engagerade mig så hårt- så han slapp känna sig instängd och pressad. Det är inte ett dugg attraktivt med stalkers. Möjligt något smickrande. Men nej. Jag befarar att lyckan ändå inte heller finns hos Erik för mig. Tyvärr. Jag tycker han är underbar och önskar jag kunde vara allt han kunde önska eller tänkas vilja ha. O där passar inte mitt liv in. Så är det väl. Mitt liv passar nog inte i någon annans liv. Det gör väldigt ont att inse…eller i rättare sagt föröska förstå. För jag själv kan känna väldigt starkt för tex Erik…o jag tänker inte en sekund på mitt jobb då- förutom att jag kan få dåligt samvete om jag befarar han mår det minsta dåligt. Men killar har ju väldigt svårt o acceptera min sysselsättning även om den skulle kunna jämföras med att torka människor i rumpan fast man drar i snoken på andra sidan….om man ska vara krass och kall. Det är ju tekniskt vad som sker. Men i finare former. Med en söt inramning. En roll ett skådespel….man ger det kunden söker. Kanske av mig själv också- javisst…man vore ingen stor artist eller skådespelare utan att kunna dela av sitt hjärta och personlighet. Men det är fortfarande bara en roll- man ger inte bort sig själv.

Det var ganska tufft av mig att välja när jag gjorde det. Jag valde att satsa på att klara min skolgång med hjälp av eskortandet när studiepoängen inte räckte till för att få fortsatt studiemedel. Det finns ingen familj att stötta upp med andra chanser. De chanser som blir måste jag skapa själv. En examen ska hjälpa mig till en stabil försörjning, ett respektabelt och ansett yrke resten av mitt liv. Målet ligger cirka 3 år bort och en hel del studiepoäng. Men det finns där. Möjligheten till en form av oberoende som en annan människa int ekan ge mig. Kunskap. Yrkesexamen. Ett bevis på min kunskap som fungerar över hela världen. Som uppfyller drömmarna jag haft sedan jag var liten som om och om igen genom omständigheter blivit krossade. Jag vill inte krossa min självrespekt en gång till när jag satsat så mycket redan på offeraltaret. För visst har jag försakat och dragit på mig folks spott och spe. Det gör jag varje dag. Det krävs styrka. Enorm styrka att stå pall och fast vid sitt val utan att fega ur som en rädd hare. Det är inte roligt alla gånger.

Fatta när jag sitter vid min fars köksbord och hans underliggande förakt fräter mot mig över den plana skivan. Han älskar mig. Och är så rädd han kan skita på sig att delar av familjen som inte vet ska få veta och en skugga ska falla över hans anseende. Och vad de ska tycka om mig. Jag har för länge sedan slutat bry mig om vad de närmsta kan tänkas tycka om mig. OM de inte älskar mig som jag är kan de dra åt helvete. Vad ska jag ha dem till då? Om de som vet mina förtjänster inte kan överkomma eventuella brister…ja då är det illa ställt. Men pappa bleknade sist…när jag sa att priset att om och om igen fördöma min själ, mitt yrke osv…..mina val….blir kontakten med mig. Ofrånkomligen är han inte värd min framtid. Min utbildning. Jag bryter hellre blankt utan att tveka kontakten. Då stammade han väl fram men jag älskar dig och bryr mig….och jag att jag ändå har valt min väg…och den som inte kan låta mig gå ifred och fullfölja mina drömmar som jag kämpar så hårt för…..för det gör jag efter förmåga och det jag upplever vara förutsättningar. Jag har inte valt bort. Jag skulle ha kunnat gå till vilket sketet kneg som helst i sverige eller utanför om jag verkigen inte ville ha min utbildning i slutändan. OM jag inte ville ha pengarna som tryggar tillvaron och har fått magen att sluta värka. Idag tänker jag inte bara på mig utan mamma också. Att kunna göra skillnad när det krisar…kunna rädda situationer för de jag älskar…. Veta att jag har kapacitet att stå pall inte bara för mig utan för de jag älskar också….skydda dem från världens ondska. Att jag kan vara något mer än bara jag utan något. Ord ger inte mat….ord ger inte fysisk värme. Ord ger inte tak över huvudet. Så har min verklighet sett ut och så gör den ofta för de jag älskar. Det plågar mig. Mina val baseras inte enbart på mitt eget liv utan även på andras. Jag har ingen skyldighet alls….inte någon moraliskt….men jag kan känna plikt i hjärtat och i min vilja. Jag vill vara en god dotter….när jag kan. Jag är inte perfekt. Mycket jag gör sårar dem jag älskar. Jag utkämpar mitt eget krig mot mina egna demoner. Söker mina egna vägar till en himmel utan moln. Jag har i åratal kämpat mot depressionens demoner….men idag har dessa moln skingrats. Mycket genom att jag skapat mig själv .mer ekonomisk trygghet. Det är jag fullt och fast övertygad om. Vad är priset för att inte oroa sig? Vad kostar det att slippa se bilder av död i huvudet? När man är sjuk är de ytterst verkliga. Nu är jag frisk. Det tackar jag min lyckliga stjärna för. Jag vill inte för en sekund tillbaka till den ångest jag bar då. Vad är prislappen på hälsa? Man kan säga att det inte bara handlar om pengar….nej det kanske det inte gör. Men de har nog fått symbolisera den handfasta tryggheten i tillvaron. Kan jag släppa den livlinan för kärleken? Släppa drömmen om min examen även om den är suddig vissa dagar och motivationen inte alltid lika hög? Vill jag släppa bilden av mig själv som genomför min dröm? Usch nej….varför kan jag inte bli älskad som jag är? Med fel o brister också? Jag älskar andra så mkt. Kanske för mkt….för intensivt…vill för mkt..

Jag borde bara släppa taget mer….men samtidigt tror jag ju så starkt på att man måste kämpa för det man vill ha. Att inget kommer gratis. Inte ens kärleken. Jag tänker tex på Erik varje dag….o befarar att om jag inte visar jag vill ha honom med ett fullt o fast sken så kommer han bara skita i mig. Men så är det ju…även jag behöver näring och uppmuntran- man är ingen maskin….han är inte redo…det är inte rätt tidpunkt….det är det aldrig. Inte för mig. Man kan fundera på om det någonsin blir det. Jag vill gärna få något att fungera….o jag är beredd att slita för det. Men det känns löjligt att göra det ensam….slita för något som någon annan inte vill ha är vansinne. Idiotiskt.

Ibland vill jag bara lägga mig ner o skita i allt….what is the point of tomorrow if there is no today?

Men nu är jag onödigt negativ….längtar nog mest efter en kram och nån som säger det ordnar sig…snart..håll ut…

Ensam är inte så himla stark- besegrad

Så är operationen gjord. Jag känner mig som någon form av krigshjälte som pinat mig igenom upplevelsen driven av inre ideal och drömmar om en bättre framtid. Just nu har jag tagit mig hem igen till min hemort och duschat för andra gången efter operationen. Normalt räknar man inte så enkla saker. Just nu är det ett projekt som kräver stark psykisk motivation för att man ska pina sig igenom processen. Den korsetthistoria man ska bära ska jag ha dygnet runt i 14 dar o sedan dagtid i 3 veckor ytterligare.

 Gjorde paus här o fortsatte skriva på måndagen…

Hur som helst….man blir mycket tröttare än vad man kan ana. Man är långt från så kaxig som man vill låta. Inte får man bära något heller så man blir strandad med rätt mycket saker jag inte tänkte på i förväg. Som inköp av mat. Jag har sagt mig att jag inte ska banta under de första veckan/veckorna av läkningsprocessen- utan att kroppen ska ha full energibank att tillgå. Vågen står alltjämt på cirka 70 kg efter operation. De 2,8 liter de tagit bort på magen får jag anta ersatts av vätska i svullnaden som gör magen lika stor som innan operation. Men blå, svart o röd. Jag har faktiskt kvar en del av de spritpennestreck eller dylikt som kirurgen använde- det gör för ont att skrubba bort dem. Dessutom så syns de ju inte direkt bakom korsetten. Hunnit med att besöka pappa efter hemkomsten iaf- han hade tydligen varit mycket mer orolig än jag kunde drömma om.

Erik kom hem till mig efter krogen i lördags…något jag verkligen uppskattade då jag längtat efter att se honom hela veckan. Smått overklig känsla när han snygg som få dyker upp på tröskeln och är så gullig jag inte kan låta bli att röra vid honom. Så snygg. Amen visst jag inser kanske att killen inte är ”man of the year” men JAG tycker han är underbar….för han har ett gott hjärta, stil, fräsch och en kropp som jag gillar. När vi ska sova kommer ju ett problem. Min fula korsetthistoria….så jag rotar i garderoben för att hitta långbyxor o tröja typ att bära till sängs. Han tycker jag är urfånig. Det är ju en tillfällig grej. Ja alltså läsaren anar inte här hur hemsk den är. Hudfärgad….går från under bysten ner till knäna- o hör – med hål för grenen!! (Okej det är tacksamt när man ska på toa för det gör så vansinnigt ont o ta av allting och på igen.) Den är den totala erotikdödaren. Sanna mina ord. Man skäms som en hund o behöva ha den på sig.

Men…ja fy….sexig kropp bredvid sig i sängen. Klart man låter sina händer glida….o inte verkade Erik kunna hålla sina i styr heller…men det blir snabbt mer avancerat som jag försöker avstyra pga blåmärken och erotikdödaren. Men inte verkar han bry sig…han bara ignorerar den….helt galen. Han lovar o vara försiktig (hehe deja vu oskuld)…. fast det var verkligen jättegulligt och mitt hjärta blöder när jag tänker på att han inte lät sig förblindas av den fula förpackningen utan älskade mig ändå….i stunden så var han där. Med mig och tog hand om mig så avancerat det nu kunde bli så mörbultad jag är. Där kan vi prata om döda fisken…..använde nog inte en enda muskel… *ler snett* Men han sa bara- det kan väl vara skönt att bara ta emot? ….ja det kan man väl nte förneka när man känner sig överkörd av en buss? Men visst kände man sig tråkig- men jag får ju inte ens anstränga mig….oj rörigt. Jaja magin fanns där igen om kanske något urholkad av min kraftlöshet.

När jag vaknar så är han fullt påklädd påväg hemåt….hjärtat dalar en sekund men jag försöker hålla modet uppe. Har man inte sagt det är fel så är det inte.

Men visst samma grej händer igen….han verkar svår…nedstämd osv på kvällen när vi hörs på msn. O jag känner mig helt dum. Killen som är så söt o rar…som stjäl mitt hjärta när vi ses….varför betyder jag inget när vi inte ses? Det gör ju lite ont…bara o inse man inte räcker till. Han vet inte vad han vill… OM jag inte verkligen saknade och tyckte om honom hade jag aldrig träffat honom den natten. Jag var gruvligt trött….hyfsat nyopererad….borde nog absolut inte kramas med några pojkar. Jag önskar kanske han inte hade kommit o varit så gullig när jag var ur form nu….för det känns som han tog en hjärtbit han inte vill ha. Fan. Att man är så svag…. och varför kan inte gud låta mig uppleva besvarade känslor för en gångs skull? Tillvaron skulle sannerligen bli lite enklare då….mer lycklig. Känner mig så ensam….o dum. Med ett hjärta som bultar och stjärnor i ögon som ingen vill se. Varför är det så? Att jag bär kärlek som ingen vill ha? Som inte betyder något… Hur bra nuet än är så räcker det tydligen inte att bygga på…så vill man inte chansa….eller bygga…just med mig. Det är ganska pissigt. Men jag tänker ge ändå. Det är vem jag är- någon dag blir det kanske uppskattat.

Älska mig när jag förtjänar det som minst….för då behöver jag det bäst.

Det gör ont när knoppar brister…

Jag tror inte Gud älskar mig. Inte på riktigt. Hur FAN kan jag hamna ihop med en kille som i ärlighetens namn dejtar andra….o sen när han delat en underbar natt med mig får sådan grav ångest han ser ut som han sålt mamma till djävulen? Nåja inte exakt….men bra nära. I sammanhanget känns mina känslor värdelösa. Han verkar iaf inte ha uppbådat tillräckligt med känsla för mig för att veta vad han vill- ”just nu skulle han lika gärna kunna skita i allt ihop-om jag förstod hur han mena”. Nej det gör jag inte. Hur kan något som var så otroligt vackert. När det kändes som nakna själar möts vara så förbannat likgiltigt? Det känns som jag har ett gäng nynazister som står och sparkar på mig med stålhättor när jag ligger oskyddad på en regnvåt asfalt i mörker. Det gör ont. Att inse att man fan inte duger- hur man än försöker att duga och räcka till.

Jag vet inte vad som är fel- hans brist på känslor för mig- eller om han har känslor för flera. Jag känner bara att det är JAG som håller på att bli bränd av elden. Som att jag spelar ett spel med så dåliga odds att det redan är givet jag kommer förlora. Att satsa hjärtat är ett högt pris för den lilla chans till lycka som kan erbjudas. Jag förstår inte alls. Jag känner mig dum som ger av mig själv….och verkar få ett lillfinger tillbaka.

Det är Erik det handlar om. Vi möttes på krogen igår- igen. Något fladdrig till sin natur var han, men visst han sökte upp mig som jag honom. Det var han som frågade vem vi skulle sova hos. Det var kanske ett grymt misstag att säga ja. Inte nog med det. Hans ex Xena-krigarprinsessan- men som i ärlighetens namn påminde mer om den blonda amazonen i Tredje klotet från solen kom innan slutat av kvällen nästan att golva mig. Hon gick till hård attack mot mig som ”horade runt” – vilket han tydligen berättat….och jag skulle minsann få mina fiskar varma om jag sårade Erik. Såra Erik? Eh….det känns som att det är jag som blir kastad i köttkvarnen… Jag har nog inte varit så rädd o bli slagen- kanske sedan den där våldtäkten för ett par år sedan. Tankarna som strömmar genom mitt huvud är: det här händer inte, vad har jag gjort, ser någon det här? Är det okej att stå o gapa om att jag horar runt mitt på krogen? Panik….ledsenhet. Jag kände mig förbaskat övergiven o sårbar. Jag har inga som säger sånt åt mig… Hur försvarar man sig mot en blond amazon med mord i blicken?

Förvirringen är total. Klart man blir sårad när Erik säger han lika gärna kan skita i allt. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag är inte perfekt…men det känns inte bra när man precis gått ur någons famn o få höra det typ inte betyder något.. Inte när man själv känner sig lyckligare och mer harmonisk än på länge….amazonbruden till trots.. Och jag gillar verkligen inte sådana utspel. Tycker det var jättelågt att angripa mig på det sättet. Vi känner ju inte ens varandra. Jag har aldrig varit med på maken…

Känner mig tom. Vad vill jag då? Om han är så tveksam till om jag är rätt för honom? Det känns ju inget vidare att gå o typ vänta på besked- ungefär som om man gjort cellprov för cancer. Det känns orättvist jag ska ge som en öppen bok av mina känslor till en man som inte vill ha dem. Eller bara kanske. Är det inte grymt att låta mig vara kär- eller bli kär- som en egotripp? Är det något sådant det handlar om? Kul med bekräftelse? Då kan banne mig jag behöva lite bekräftelse oxå. Det är inte det minsta synd om Erik. Han är satans priviligerad med TVÅ tjejer som gillar honom. Kul. Borde det vara. Det känns dock jobbigt att en annan ska försöka ta hand om eller lyssna till hans inre ångest om vad han ska göra eller inte göra. Öppen dialog…well..jag är inte gjord av sten. Även om jag försöker hålla masken.

Jaha….så vad händer nu…är det någon slags mytisk domstolsprocess där man ska få vinna eller försvinna? Vad hände med det enkla….vi ses så länge det känns bra? Varför måste allt bli så komplicerat?

Nu har vi pratat lite till. Han tycker mitt jobb känns olustigt. Jag kan inte ändra min tillvaro just nu. Vi får låta klockan gå. Han vill vara själv. Jag får kanske vänta. Tiden är på vår sida… men visst gör det ont när man känner att lycka finns så nära. Var hittar man kraft att bara göra allt man ska och måste? Motivation, drivkraft och lust om inte ur kärleken? Jag vet inte om jag har svar exakt just nu.

Ofta känner jag mig positivt unik och speciell. Med en lyskraft och värd att älska som alla andra. Ibland känns jag som en falnande stjärna utan glans…nog att förtrolla.

Omöjligt att få ihop en date

Så var det fredag igen. Dagen före helgen- det sista man förhoppningsvis gör i veckan. Den i sin tur har mest bestått av skola under dagarna och kvällar av besvikelse.

 Som jag berättade träffade jag en kille, vi kallar honom fortsättningsvis Erik, i lördags som jag sedan dejtade på söndagen. Vi pratade om att ses på tisdagkvällen- men så blev det icke, sedan onsdagskvällen- men då rann det ut i sanden igen och igår på torsdagskvällen så var det verkligen bestämt som i bara 60 minuter till touch down….oså får jag ett sms där det är inställt och han måste jobba då han blivit extrainkallad. Själva tvungen att jobba grejen förstår jag alldeles utmärkt…men det känns jobbigt att jag blev så besviken, lite arg (efter tredje dagen i rad) och sedan framförallt ledsen. Kände mig liten, fjantig, oattraktiv och ville gömma mig från omvärldens illvilligheter inne i garderoben. Varför går det mesta åt helvete för mig? O sen ska man låtsas att allt är okej. Att det inte spelar någon roll. Att inte tårarna brände innanför ögonlocken och det man längtat efter så hårt går om intet. Ofta motiverar man sig själv att göra det tråkiga i livet med det som man tycker är roligt. Så fungerar jag. Om jag gör detta pisstråkiga i 10 timmar så får jag sedan njuta av att skratta med en vän, kramas med en söt kille eller se en bra film tex. Att bara byta ut belöningen mot något annat funkar ju oftast inte riktigt. Klart det kanske är ett knasigt sätt att resonera på- men jag anser att livet blir mer färgglatt om man kan tillåta sig att se fram emot saker. Nackdelen är ju att man blir besviken om dessa sedan inte inträffar. Nu var det tredje kvällen.

Vågar man alls bestämma något mer? Är han seriös ändå? Man kan tycka jag är oseriös med mitt jobb oså…men det finns ju andra aspekter av tillvaron som också måste fungera. Jag tycker om att göra saker för den jag gillar. Hur många middagar kan förfaras? Hur många gånger kan man planera en fin o förhoppningsvis lite sexig klädsel? Hur många gånger kan man motiveras att städa undan det där onödiga som brukar ligga framme- bara för att man ska framstå en stund som en aning mer oganiserad än vad man är vid ett hembesök av någon man gillar? Hur många gånger känns det okej att meddela tjejen jag bor med att—öh— nää det blev inge tidag heller. Det blir lite pinsamt. Ungefär som att jag hittar på saker. Ibland kan man ju ha mycket att göra. Så är det ju. Men jag hatar att längta efter någon och att mina drömmar aldrig infrias.

Men ja, jag är en otålig person. Känner jag passion är den stark och jag vill gärna surfa på vågen medan den är som skarpast och klarast. När luften är kristallklar och varje andetag är viktigt. Jag vill bygga medan solen skiner just för oss. Innan verkligheten gör sig alltför påmind. Vänner, ansvar- andra lojaliteter som konkurrerar ut en skör relation. Hur ska man orka stålsätta sig för ständiga besvikelser? Är jag svag? Onormal? Att jag känner för starkt är jag högst medveten om, men så är jag en sann känslomänniska.

Vore det dock en kund som hela tiden sköt på vårt möte så skulle han ju bli dissad efter andra gången. Eller behöva kompensera mig ordentligt för all denna tid man mer eller mindre bara väntar- är tillgänglig på det mest fåniga vis. Ja man känner sig som en idiot om man inte ringt en vän istället, stängt av telefonen och har skitkul utan den man väntar på. Väntan är sannerligen förhatligt. Längtan är underbart. Saknad fruktansvärt. Jag vill inte ge utan att få. Då börjar min tillvaro se ut som gamla beteendemönster. Vem vill gå i gamla misslyckade banor? Alla vill känna sig unika, speciella och viktigast för stunden. Om man inte kan fånga någons intresse, tid och lust i början- hur ska man då klara det sen? En omöjlig kärleksekvation.

En styv bröstvårta

Alla dessa män i bar överkropp. Säsongen är slut och det är endast i sovrummen man lyckas få en skymt av en naken manlig överkropp. Otillräckliga substitut är bilder på små, hårda och mer eller mindre släta bröstvårtor…som väcker mitt intresse.

Vad är det med den manliga bröstvårtan som tilltalar mig så? Som får mina fingrar att dras ditt som till en magnet för att smeka över dess känsliga skrovlighet? Känna den svaga styvnaden som mina strykningar skapar. Den lilla knopp av begynnande lust som talar till mig som en blomma på våren? Liten, ibland dold av hår, så gömmer den sig på en oftast skapligt plan yta…som en glimt av njutning i ett hav av oändlig hud. Ett epicentrum för njutning. Som mina fingertoppar och läppar kan få vågor att rista i den solida manskroppen. Min tungspets att väta så den glänser i mörkret. Lockande som en fyr. Oemotståndlig. Väntandes. Längtandes efter min nästa långsamma smekning med en rosa tungspets. Andningen som förändras…blir tyngre….men ändå ytligare…spänningen när kroppen väntar- jag håller ut…på ögonblicket när jag landar. Som en örn på mitt byte. Fångar det i smärtsam vånda. Det går inte att fly. Som klor griper tag är mina tänder i sitt lätta bett lika starka. Får blodet att flyta likt en virvelvind i ådrorna. Mot vattenfallet… oförlösta krafter. Bågar som spänns. Lusten som tänjs till gränsen av sin rymd. Galenskap i nuet. Stjärnor som tänds på en nattsvart himmel. Kastas upp av Apollon och fångas av Afrodite.

Denna lilla ö av njutning. För mitt öga att se. Mitt hjärta att längta efter. Jag är besatt av dess prick över i ovan släta landskap. Ge mig den- låt mig leka. Låt mig äga en stund….din njutning och vår lund. Den glänta av ljus i mörkret omkring. Däri vår sfär av oändlig extas är bara du och jag. Våra världar, vår sinnlighet och våra hjärtan. Allt annat förblir utanför. I värmen är bara du och jag. Bara du och jag.

Vill du ha mig så säg. Låt mig inte vänta och våndas. Min själ brinner för dig. Min låga är tänd. Vill du finnas där för mig? Dela min längtan för dig. För din ö av njutning. Låt mig skänka dig denna gåva… att älska och vårda. Ta mig för jag vill ha dig. Ge mig allt du har och lite till. Jag lovar att ge dig mer.